Det finns ingen mening med livet. Det kan inte finnas något mer tråkigt och monotont än att vara människa och som samhället genererar cancer och galenskap. Man går på stan, man ler mot alla varelser och är trevlig och sympatisk, men möts bara av stressade ansikten med groteskt ihåliga ögon som i någon skräckfilm. Människor hatar varandra vilket kommer till uttryck i en monumental likgiltighet och ett gravt sjukdomstillstånd i folksjälens ruttnande infrastruktur. Man ligger på soffan som vanligt och väntar på att någonting mirakulöst ska inträffa för det borde det göra. Inte ens min vän djävulen behagar ta upp sin telefon och slå en signal. Poeterna är världens judar. Persona non grata så att det sjunger om det. Jag vill absolut inte prata med någon eller umgås. Ensamheten kanske är meningen med livet? Mig går det absolut ingen nöd på, jag har Gud, litteraturen, katterna och musiken, samt att jag har en äkta vän, en riktig människa. Jag tror att många människor umgås för att de varken vill eller vågar vara ensamma. Ensamma med sig själva, tystnaden och tomheten. Världen är ett mentalsjukhus och allting blir bara värre och värre och värre. Folket på stan är inte från ett annat land, de är från en annan planet.
Vore det inte bäst om Corona muterar igen och sveper bort hela mänskligheten, bäst för jordens hela miljö? Vore det inte bara så jävla gudomligt skönt att äntligen få dö och slippa det monotont meningslösa förbannade livet?