De psykiskt rubbade
människorna
som går omkring
och ser helt normala ut
i en förträfflig känsla
av total trygghet, harmoni
och eufori över den
splitternya jätte-TV:n
med tillhörande
streamingtjänster.
Vi mår bra. Vi mår bra.
VI MÅR BRA! VI MÅR BARA BRA!!!
Tonårsdottern är instängd
i sin ångestensamhet för mamma
och pappa är fullt upptagna
med sina autistiska tendenser.
Inget ont kan hända oss.
Inget ont kan hända oss!
INGET ONT KAN HÄNDA OSS!!!

I det förträffliga förträngningssamhället
råder ett oöverskådligt och obeskrivligt
kaos bakom de funktionella fasaderna.
Vad som helst bara inte den brännande
och förlamande sorgen och ångesten,
kom vi åker och spelar bowling, kom vi
åker till köpcentrat och shoppar, vad som
helst bara inte helvetet nere på akutpsyk,
tänk inte på det som är jävligt jobbigt, tänk
på att vi faktiskt är en lycklig familj som
det inte kan hända något ont för vi är ju
svenskar som bor i lyckolandet Sverige!

Fyra stycken 15-29-åringar begår självmord
varje vecka i vårt fantastiska välfärdsland.
Jag tar av mig naken i Nikolaikyrkan och
flanerar glad i hågen längs den härliga
drottninggatan med ett paraply fast solen
skiner och jag är ett enda ljuvligt leende
mot de som jag möter och jag skrattar
lyckligt tills en polisbil kommer och hämtar
hem mig till polisstationen och nu blir det
rättspsykiatrisk avdelning igen och det ska
bli så jävla skönt med gemenskapen där
och de strikta och strategiska riktlinjerna
och rutinerna för hur man ska vara som
människa i vårt normala och stressade
välfärdsamhälle i vilket alla mår toppen.

Oss kan inget ont hända för vi har våra
själar försäkrade i tiptopförsamlingen
Piska mig lagom hårt! och vi är alla nakna
inför en eldsprutande Gud som straffar
oss skönt. Härlig är den gränslösa skammen
när man har gjort något riktigt jävla dumt.
Religion ska vara skoj, vad sa du måste vi
skjutsa ned pastorn till akutpsyk igen, OK.

Det ska vara underbart skönt att leva så
varför i fridens namn tar ca 800.000 själar
livet av sig i våran vackra värld per år?
Och allt detta våld som exploderar i vårt
för övrigt så himla timida och beskedliga
demokratiska land, när alla bara vill ha det
lugnt och bra. Jag promenerar hej spritt språngande naken i Stockholm till Kungliga
slottet för jag har ingenstans att bo och
Kungen och Drottningen är ju alltid snälla
och samarbetsvilliga. Jag spelar på min
saxofon Charlie Parker och vips så kommer
Länsman. Jag sitter i arresten och skrattar
åt alla sjuka skämt. Mitt liv är inte en
tragedi, det är en komedi. Nästan ingenting
äger jag, ändå är jag rikare än de flesta.