Jag ser människor som älskar att förminska och förödmjuka andra in i märg och själ.
Fullständigt outhärdligt är det att se någon som är större, bättre och mognare än man
själv så avfärdar man de människorna som
en patetiskt bluff, som ett uppblåst falsarium vars självgodhet kommer att straffa sig en vacker dag. Om den större människan kan försvara sig för denne äger både integritet och jävlar anamma så inträder i angriparen en förvirrad kortslutning plus bara en paff överraskning och hon släntrar hem med svansen mellan benen och distraherar sig själv med en medelmåttig TV-serie, för så gör den medelmåttiga människan, och fy fan vad synd det är om mig! Sin egen sjukdom vägrar hon att inse, och den krassa sanningen att hon aldrig har blivit riktigt vuxen ekar i tinningarna om natten i drömmarna. Hon är så förtvivlad.