Jag stiger upp kring lunch och betraktar mig själv i spegeln, och kan konstatera att det lyser i fönstren men ingen är hemma, så som det brukar vara när jag ska starta dagen med endast en liten slurk kvar i bensintanken.
Jag sitter och försöker meditera men mitt trötthetssyndrom förlamar och blotta tanken på det jag måste uträtta idag skrämmer och gör mig apatisk. Boendestödjaren tittar på mig förundrad och jag känner mig som ett förvirrat spöke och en desorienterad zombie.
Nu ligger jag i min sköna soffa, min laddare, och inser att det är det enda funktionella alternativet denna dag som redan har kapsejsat. Jag lider av ett posttraumatiskt trötthetssyndrom sen 30 år tillbaka och jag tänker att jag borde ha vant mig vid det men så är inte fallet, speciellt inte en sån här utmattad dag då det känns som att jag har gjort en ironman. Jag ska försöka cykla till ICA och handla så kanske jag piggnar till lite.
Jag måste ha städat här tills på torsdag då min farbror kommer tillsammans med min gode man. Det känns som att bestiga Mount Everest. Kärlek eller rädsla, sanning eller lögn, kämpa eller resignera. Jag klagar inte för småsaker eller låter mig blåsas omkull av den minsta vindpust. Jag säger bara att livet för många människor är orättvist, grymt och skoningslöst hårt. Ni som mår bra och känner er starka, hoppfulla och harmoniska, var glada för det, värdera det högt och var tacksamma.
Jag ska försöka cykla upp till ICA Nära utan att klappa ihop av utmattning. Heja Sverige i OS!