Jag tar en omväg när jag ser dem för att undkomma deras vuxna stränga ögon som bränner som en laser i min skam och ynklighet.
Jag är en dålig liten skit helt utan koll och stolthet, men någon ska ju vara det också.
Jag hade en super toppen uppväxt. Min snälla pappa slog mig varje morgon med basebollträ och min spirituella härliga mamma låste in mig i en fuktig och kall skrubb där jag fick sitta hela lördagarna och kissa och bajsa på mig, allt för att det skulle bli en hyvens karlakarl av mig som inte tjurade och muppade sig.
Nu bor jag på ett gruppboende för sinnesslöa personer. Tyvärr så är det några 50-talister i personalen som jag är så himla rädd för på grund av deras starka självförtroende som måste bero på att de har fått mycket sån där kärlek under sin uppväxt. Kärlek vet jag inte vad det är. Är det när man är glad och sorgsen samtidigt? Varje dag så måste jag straffa mig själv hårt för det har Gud sagt. Jag skär mig själv med rakblad och skrattar. Kommer det då en rigid 50-talist och skall tillrättavisa mig med en snusförnuftig och överlägsen attityd då springer jag naken och lycklig över ängarna.
Jag är bara en liten rutten och fisförnäm 60-talist, generationen som aldrig växte upp.