Jag är helt bombad av både vanlig trötthet och trötthet i kroppen. Sjukdomen har just nu ett extra påslag och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Allting började 1991 då det bröt ut efter 15 år av mycket allvarliga trauman och kaos.
Min pappa tog livet av sig natten mot min elfte födelsedag och jag lämnades ensam med allting och gled in i ett posttraumatiserat tillstånd vilket i längden ledde till allt svårare psykiska problem i övre tonåren, och till slut 1986 schizofren psykos som varade i ett år.
Dessutom blev jag bipolär när jag var 19 år gammal. Det verkar som att allt detta sitter i min kropp fortfarande. Idag så tog jag mig nästan inte ur sängen. Tröttheten som är på gränsen till utmattning maler ned min livslust och jag har blivit allt mer ensam och isolerad.
Det enda jag orkar göra är de mest nödvändiga sakerna och att skriva. Min omgivning är en mur av tigande, det är som det alltid har varit.
De två enda riktiga vännerna jag har är mina katter Winston och Jussi. Plus Gud. Om jag hux flux skulle dö av till exempel en hjärtinfarkt skulle inte vara en katastrof, snarare en väldigt skön befrielse. Livet är så hänsynslöst hårt och grymt och jag har verkligen inte förtjänat detta.