Folk är i allmänhet medelmåttiga, livrädda och egoistiska trygghetsnarkomaner, svikare som gömmer sig för och förtränger allvaret i sin förkrympta verklighet som de kallar livet.
På sina jags små balkonger vurmar de för sina blommor som är långt mer viktiga än andra människor. Tanken på dem får mig att kräkas.
Men de kan ju i och för sig inte rå för sin sjukdom och jag ber en innerlig bön för dem.