Hur ska ett barn kunna försvara sig mot de vuxnas godtycke, förställning och svek?
Vad blir barnets strategi, våldsamt utåtagerande eller självförakt, självhat,
alkohol och droger? Eller väljer barnet
att vara snäll, lydig, duktig och anpassad?
Det gravt misshandlade barnet kanske
blir en extremt destruktiv kriminell med
en pistol i handen och hatet och
hämndlystnaden som kokar i kroppen:
PANG PANG PANG!! De vuxna sitter och
har det så mysigt, trevligt och allmänt
harmoniskt med god mat framför TV:n
medan barnet i hemlighet brottas med
sin gränspsykos och panikångest på
sitt rum. Det är aldrig någon som frågar
hur han mår, han är 13 år gammal och
redan en allvarligt ärrad veteran i
psykbranschen och han professionella
skådespelartalang både räddar och
förgör honom, och de vuxnas aningslöshet,
ignorans och brist på empati stakar ut
pojkens väg till helveters trakter, områden
där man bara får hamna i. Alarmet som
dånar men de vuxna sitter och pratar
om mycket viktigare saker så som vädret,
heminredning och politik. När pojken fyllt
14 år så berättar han hur dåligt han mår men blir bära bemött med ett nonchalant ryck upp dig.  När han är ensam hemma så tänder han i ett rus på thinner och mammas stesolid eld på
radhuset så att hela längan brinner ned.
Aldrig tidigare i sitt jävla liv har han varit
så lycklig och känt en sån befrielse.
Mamma blir långvarigt inlagd på en
psykiatrisk klinik och styvfarsan bara
är en patetisk fågelholk som inte fattar
någonting. Pojken har glada dagar på
det älskade BUP och alla är så snälla
och livet leker tills en dag i maj då han
plötsligt får ett psykotiskt sammanbrott
som heter duga. Vad gör vi vuxna mot
barnen? Får vi dem att blomma ut eller
vissna, eller rycker vi upp dem med roten?
Ska vi verkligen vara så förvånade över
att barnen hatar och avskyr oss? Hur ska
vi få dem att älska och respektera oss?