jag är nödgad att under den närmaste tiden uppehålla mig i lägenheten, dessvärre så har jag drabbats av någon form av sjukdom vars förlopp jag i dagsläget inte vill sia om. tiden förflyter således som om den vore trögflytande sirap. allting i livet står stilla, jag är ett avstannat tåg vid en perrong i ödemarken. jag förstör mig genom att sitta i min fåtölj och läsa böcker. och jag blir positivt överraskad när jag läser ”Ett år av vila och avkoppling” av den amerikanske författaren Ottessa Moshfegh. jag älskar den svarta humorn som tränger fram mellan raderna, hennes uppfriskande ironiserande över konstmarknaden i New York. också en protagonist med den märkvärdiga föresatsen att fly sin samtid genom att stänga in sig i sin lägenhet och söva sig själv. att under ett års tid, med hjälp av diverse sömnmedel, sova sig bort från den absurda prestigejakten i en värld som inte förfaller vara lyhörd inför människans verkliga behov. och som alltid när jag fångas av bra litteratur så infinner sig den omständigheten att tid och rum upphör, plötsligt har flera timmar passerat, som forsen vid en fördämning som slutligen gett efter och brustit. men litteratur förefaller även ha den märkliga egenheten att den förvandlar sin läsare till något annat, när jag slutligen har läst ut boken och reser mig up ur min fåtölj så kan jag inte göra annat än att konstatera är jag inte är samma person som jag var när satte mig ned. jag har blivit en annan. och världen utanför fönstret är också en annan. något renare, något skarpare.
den vederkvickelse jag erfar när jag läser och faktumet att våren äntligen står i farstun gör mig gott. februari är månaden som påminner om en barmhärtig samarit, den träder in vid precis rätt tidpunkt och befriar oss från den själens mordlystne bödel som januari konstituerar. och på det sätt som en sol stiger i öster vid ett landskap om morgonen, så har hoppet ånyo börjat att stiga i mitt bröst. och även om isolationen som min sjukdom föranleder kan vara mödosam att handskas med, så finner jag efterhand att den gör mig gott. jag finner den stillhet som krävs för att jag ska få tillträde till mitt innersta. det finns en kärna av viljor och begär som blottläggs succesivt i takt med att ensamheten fortskrider. att gå med ensamhet är som att gå med ett tänt ljus in i en grotta, din själs dunkla stenväggar tänds upp och ljuset belyser de ädelstenar du normalt sett inte kan se. dina originella idéer som glittrar i skrovligheten,
dina drömmar som legat förborgade i dunkelhet ska plötsligt synliggöras och fånga din blick. dessa omständigheter försätter mig i funderingar kring det faktum att de flesta människor aldrig tar sig tid att träda in i isolation. de människor som är upptaga med sina karriärer och sina familjer, sitt golfande och sina torra parmiddagar där folk överlag mest väntar på sin tur att komma till tals utan att verkligen lyssna till vad som sägs. det förefaller mig som att kakafonin i tillvarons virvlande malström aldrig låter dem utforska sig själva. det förblir beslöjade kreatur som sällan klär av sig, som blott ser vaga konturer av sig själva i spegeln som vore deras själar klädda i burka. alla dessa normer och måsten, de doktriner och traditioner som samhället spinner likt en trång väv kring medborgarna. också den osynliga taggtråden som begränsar och avskärmar. det är detta som är livets största tragedi för de många, att de av rädsla inte förmår att stanna upp för ett litet slag, att de av rädsla inte förmår att lyfta slöjorna som höljer deras originalitet.
och när jag begrundar denna omständighet så föresvävar det mig att deras neuroser må vara något av värde. att det är det som håller samhällsmaskineriet intakt. att ångesten är de stänger som håller kugghjulen på plats i den maskin som är samhället. det föresvävar mig att de kan förhålla sig på det viset att naturen vet vad den håller på med även om människorna inte gör det. men att tänka gör mig trött. och för att ta en paus från dylika funderingar så ställer jag mig vid fönstret och blickar ut över parken utanför huset. vid Öresunds solglittrande spegel synes båtarna segla på väg mot Helsingör. tågaborg är nästan lika tystlåten och stilla som en kuliss. blott någon enstaka fotgängare lyckas bryta förnimmelsen av att staden är en dröm. en mild bris får björkarna på andra sidan gatan att vaja något. det går att andas, och jag känner mig tacksamt förskonad från januarihimlens bitterhet, jag ser mot den tomma tekoppen på bordet, smaken av ingefära och grönt te som fortplantar sig i mitt sinne, väcker mina smaklökars begär ånyo till liv. och jag underlåter att vidare underkasta mig det sällsamma nöje som jag erfar när jag skriver. jag lägger band på skrivimpulsen tills vidare och tar riktning mot köket där jag ämnar brygga mig en kopp te, det ska dock sägas att jag även underlåter att avsluta med klang eller med att formulera mig svävande, jag är alldeles för trött för dylika förehavanden och allt jag önskar är att dricka te,