1977. Ett barn med sprängd självkänsla står på cykelvägen, bron över motorvägen och vill
inte leva längre, han är 11 år gammal.
Mamma är en frysbox emotionellt och
styvfarsan är en arrogant glad gamäng
från en helt annan tid och dimension och
håller pojken i ett censurerande skruvstäd.
Att vara svag, sorgsen och deprimerad är
en dödssynd. Sudda sudda bort din sura
min. Munnen har du fått för du ska skratta
så sudda sudda bort din sura min, ha ha ha!

Pojken har tagit ledigt från skolan och gått
omkring på sjukhusets gamla del där han
föddes en gång i tiden. Han önskar hett med
en klump i bröstet att livet ska börja om så
att allt skulle bli bra. Hans 4 år äldre bror dog
i en trafikolycka för 2 år sedan men det var inte tillåtet med så mycket sorg, för sorg är ett skrämmande tydligt tecken på svaghet och så
kunde de inte ha det. Pojken stod och skrattade på begravningskaffet men det var heller inte bra. Ingenting var bra till slut så pojken stod på cykelbron fast besluten att hoppa framför en långtradare. Hans pappa satt i fängelse 18 år för mordet på en pastor i Pingstförsamlingen.
Pastorn hade gjort sexuella närmanden på 5 stycken barn, men inte blivit fälld. Pappan hörde aldrig av sig till pojken som till slut inte
hade en nära relation till någon annan vuxen människa. Djävulen låg under hans säng kvällar och nätter och plågade honom med löften om hur vidrigt han skulle straffas för sina synder och förseelser. Pojken skakade och kallsvettades och gick upp till mamma för att få tröst men då tog hans styvfarsa honom hårt i armen och drog honom till hans rum medan han röt: DU SKA LÅTA MIG OCH DIN MAMMA VARA IFRED!!! Det var den natten
som pojken verkligen till 100 % gav upp.

Sniffa thinner och dricka mellanöl i skogen var
i alla fall kul. Pojken och hans kompis Katla var höga som skyskrapor och de hånglade till tonerna av KISS, Suzy Quotro och The Runaways och pojken var på tok för kraftigt brådmogen sexuellt så Katla gick alltid hem när det började bli för närgånget och obehagligt.
Pojken var besatt av 3 saker: att läsa svenska folkets sexvanor i tidningen Lektyr och runka så att det sjöng om det, rock- och popmusik, samt slutligen döden. Han tänkte dagligen på döden. Döden den stora underbara befrielsen.

De vuxna var statister och blinda marionetter i pojkens drama och han gillade inte det tillstånd som han befann sig för i hans huvud rådde det kaos. Pojkens äldre storebror kom hem till dem en kväll i februari hög på LSD. Han skällde ut pojken för att han alltid hade varit så förbannat överbeskyddad av mamma. Pojken fick en örfil och sprang in på sitt rum. Ingen kom och knackade på för att höra hur han mådde på hela kvällen och djävulen hånskrattade åt honom så att han kissade på sig. Han började må dåligt psykiskt, gränspsykos, men pojken visste ju inget om psykiska sjukdomar.

Mamma är en katastrof till vårdnadshavare, posttraumatiserad, ganska alkoholiserad och en känslomässig analfabet, fullständigt upptagen med sina egna problem som hon prompt bara måste förneka för omgivningen.
Hon och styvfarsan var en tragikomisk, en väldigt sorglig syn. Pojken var alldeles svart i huvudet av förtvivlan, hat och en desperat hunger efter hjälp och support i en mardröm
som alltid hade hållit på. Hans kompis Katla tog avstånd från honom, bara katten Murre satt och betraktade honom med en oändlig ömhet.
Där borta kommer en perfekt långtradare tänkte pojken, satte sig på räcket, väntade några sekunder och hoppade sen rakt in i
det allt uppslukande ljuset.