De skenheliga feelgood-människornas självbedrägeri och svek. Det är alldeles
för bra för att vara sant, deras enorma
positivitet, deras snällhet och jublande
glädje. Det är någonting som inte alls
stämmer, jag känner det i magen.
Det är någonting alldeles för sockrat
inställsamt, lite besatt och desperat,
någonting som får mig att må illa
och sen bli förbannad när jag får min
verklighet censurerad och manipulerad.

Sen börjar jag skratta som Arthur Fleck
i filmen Joker och mitt middagssällskap
bara glor på mig när jag aldrig slutar skratta
hysteriskt. Barnen börjar gråta och dagen
glider ut på en väldigt tunn is. Ett av barnen
till en av feelgood-människorna börjar att
kasta ut våra saker från balkongen och
jag börjar att skratta igen hejdlöst.
Alla barnen, sju stycken, börjar att kasta
ut våra saker från balkongen och då
börjar feelgood-människornas att gråta
en gråta en ursinnig gråt som får deras
livs grundvalar att börja vibrera och skaka,
och jag kan inte sluta skratta. Efter ett tag
så satt vi alla bara tysta en lång stund.

Det blev med perspektiv en riktigt härlig
dag då flera blockeringar släppte och
alla barnen bad om ursäkt och kramade
mig och min fru länge.