Jag fastnade med ena foten i en kombinerad bipolär depression och gränspsykos just när min älskade satte sig på sitt 47:e kärlekståg tillsammans med en man som hon inte kände särskilt väl och som hon senare fick barn med.
Jag stod på perrongen i flera år och såg dum ut och min depression hade förvandlats till en helt magnifik mani. Nästa gång så var det hon som var blixtförälskad i mig, vi betedde oss som två desperata tonåringar. Mina psykiska åkommor blev aldrig diagnostiserade och följdaktligen inte heller medicinerade. Vi var två alienerade och föräldralösa konstnärssjälar som alltid var dömda att vara utanför. Jag skrev ett argt brev till henne som hon verkligen inte hade förtjänat och sen klippte jag gräset. Mitt liv var en högst anarkistisk och surrealistisk cirkus, en komplett omöjlighet av en total uppgivenhet och en ensamhet som skrämde livet av folk.
Jag gick in tillsammans med katterna och lagade ungkarlsmat i ett urspårat ungkarlsliv som jag intalade mig var mysigt och helt OK medan mitt innersta jag låg och sov på perrongen i väntan på ett underbart mirakel.