Jag befinner mig i vagnen bakom loket
och bestämmer mig för att gå bakåt.
I nästa vagn hörs glada skratt och rop
barn leker och stojar drar i mig, kom och lek med oss.
Jag stannar en stund men går sedan vidare.

Tåget skakat till, ljudet från rälsen hörs nu tydligt.
Jag går vidare kommer till restaurangvagnen den är
full av folk, alla dricker vin är glada och skrattar.
Jag slår min ner på en tom plats och beställer in vin,
frågar mannen intill, ”när är vi framme?” han tittar oförstående på mig, ”framme” säger han?

Uppiggad av vinet går jag vidare,
röster hörs, jag går närmare och uppfattar,
”väl mött, Horatio, och du, Marcellus
nå har ni sett det där i natt igen”?
”nej jag har inget sett”.
När jag tittar in ser jag att en teaterföreställning pågår,
Ofelia syns i bakgrunden.
Stannar ett tag och lyssnar men går sedan vidare.

Orgelmusik strömmar ut från nästa vagn är det Bach månne? nej det är Wagner.
Kikar in, bruden i vitt med ett fång rosor i famnen brudgummen i svart ser nervös ut.
Vigsel förrättaren tycks vara konduktören i sin skärmmössa, alla tittar på bruden när hon stammar fram sitt ”Ja.” Tåget skramlar till och bruden höll nästan på att ramla, så hörs brudgummens ”Ja” klart och tydligt.
”Nu kan ni kyssa varandra” säger konduktören och tar av sig mössan.
När jag går vidare hör jag Mendelssohn i bakgrunden.

Melankolisk musik sipprar ut genom dörrarna i sista vagnen, jag smyger mig in, en kvartett spelar något som påminner om Mozart, är det inte rekviem? alla musikerna är klädda i svart. Det är inte så många passagerare i vagnen de flesta ser mycket gamla ut.
Jag slår ned mig vid en man som har prästkrage på sig.
”När är vi framme” frågar jag, ”framme” säger han förvånat och tittar på mig,
”vi är aldrig framme och det är som det ska.”