Träden hälsar
på varandra
i vårvinden.

Idun och Brage famnas.

Skogen susar
och fälten välkomnar
solens strålar.

Himlen skiner blått
och enstaka, tunna
penseldragna moln
vilar i vindens
målade vagga.

Naturen vaknar åter till liv
nu när solen formar
vårens ankomst
och förbereder
sin egen trädgård inför
grönskans föryngring.

Fåglarna fyller
vindens solo
med psalmer
och förgyller suset
med sång;

Ett mästerverk
som fulländats
efter tidevarvens cykler.

Den vårvisan visar
att härlig är jorden,
för aldrig tystnar tonen
från de inre tvillingfåglar
som sjunger skönt
från själ till själ.

Mina öron är en oas
som välkomnar kvitter
och på snibben kväder
de forna fåglars skaldesång.

Jag dricker in deras sång
medan de skvalpar i oasen
och sippar på själen
när jag lyssnar
på allt som färgar
mina sinnen
i varandets tavla.

Hela tiden nya penseldrag.

Jag är
målaren,
färgen,
ramen,
lyssnaren
och sången.

Naturen målar
med alla sinneskulörer;

Kråkan kraxar inne i skogen,
precis som tystnaden
kallar efter mig.

Människan kommer
och jag krymper
när tanken
tar över verkligheten
efter att naturen
expanderat hela mitt jag.

Människan vandrar bort
och kroppen varvar ned
när tystnaden
kallar tillbaka mig
från naturens
gömda tempelvrår.

Jaget egot spelar
är vinden
jag ser röra träden,
men skogen
står ståtligt stilla;
som själen i mig.

Och däri dansar
Brage med Idun in
föryngringens bragd.