Dagböckerna föregriper det förflutna

Dagbockarna förgriper sig
i föregivna samtycken
på tunghäftade, trindhöftade pattrullare,
drömskt brekande i äktenskapsfällor,
medan angivelserna står på rad i tingsrätter
och advokatkyffen
efter förevisning av tillkallade Svarta Majapatrullers
storgråtna filmsekvenser

Rösternas snösparvar vimlar
i aprilvädrets okynnen

Nittonhundrasjuttiosexs aktstycken plockas upp
ur tidsflödet
som kassationer ur en produktionskedja;
arrangeras kronlogiskt och röstförses
i digitala ljudbilder
i all obegriplighets oöverstigliga petitesseríer;
randkultursstoff
för avsigkomna ordanhopningars ultrautsagor
i blänkande svarta skal

Jag låter nätterna tänka högt

De döda upprepar vad de alltid sagt,
inpräntade i sina minnen
i första början och sista stund;
kränger av sig och hoppar i hägringarna
som slår läger på motorvägarna

Chassinumren kodifierar framfarterna

Perspektiven lutar, dagarna flockas
i ögonglobernas tysta sång

Jag hör nätternas färglösa försägelser
banka
runt näthinnornas tapeter,
trött på perceptionens marknadsgyckel,
stormarknad för stormarknad,
i traktan efter en större tomhets klarsyn

Plötsliga minusgrader tar stryptag
på aprils stelbenta begynnelsestappel,
kuller för kuller

Ingen går riktigt rätt till,
kravlar ur sig,
ömsar illasinne på illasinne,
malignmynt och kramond,
oförvägenhetsoförlägen
in i minsta handling

Nakna för sig kropparna, bleka,
inuti sina kläder
som inuiter över horisonterna;
gåtor i tyg,
oräkneligt sannskyldiga
efter alla sina lögner
i parsjuka processer
med vedervärdiga ingångs- och utgångshål
och ett vätskevällande utan like,
motstycke, sans eller måtta;
cirkelgängare
i tanke och handling,
loopande sina vanföreställningar;
som en åttioårig Bob Dylan vana
vid sina förställningar och föreställningar
i stadsmiljöer och svartsjuka sovrum,
lapande sin soleil noir
som solen lapar katt i köksfönstren;
möblerna hånfulla
i dagbräckningarnas motvilliga uppvaknanden;
dess påkommet försvarslösa medvetandegöranden

Språkmönstren fäller ut i väsande vävar
runt storstadsgettonas gatustrider
i innerligt oförsonlig hämnd
på den ljumma välviljans obetänksamhet;
likgiltighetsuppsåten sjungande som blänkande
samurajsvärd
genom penningstinna gottfinnanden och godtycken
som stjäl och smular;
bjudande toxiska restprodukters sociofobiska kvicksand
ur statsskickets ointresserade facit,
längst in i alla tvekande omständigheter,
medan sagoknullet utgör den obestridliga världsviljan
bortom alla individuella val;
plaskande sköten och stålfjädersfjång;
tvångshandlingar på händelsehorisonten,
till punkt och pricka, pung och fitta,
ute på dagens rand;
ett osäkrat pang på rotblötan
i helg och söcken

Ordern ges i supernovornas grundämnesugnar

Vi ingår i en skriktålig ensemble,
dirigentfri och kungskåt,
under den suicidalvänliga palliativdevisen:

”Ett bra slut på ett dåligt liv: SIG Sauer!”