För 17559 dagar sen i början av april 1974 så vann ABBA ESC med Waterloo i Brighton.
Jag minns det som om det var igår, jag skulle om en månad fylla 9 år och syrran hade bjudit med en proggbrud som bara häcklade och hånade ABBA och hela tävlingen, vilket fick mig att undra i alla år varför hon överhuvudtaget tittade. Glädjen och jublet var totalt när ABBA vann men jag tyckte att det var så synd att jag var så ung och späd att en date ned Annifrid och Agneta inte var att tänka på. Nu 17559 dygn senare så vann Ukraina ESC och jag undrar vad det blev av pojken Johan och alla kompisarna. Vart tog den vägen den lyckliga eran 1970-talet då alla drömmar exakt alltid besannades och Tintin var min idol och jag kunde bygga lego i timmar? Samtidens känsla är ytlighet, stress och själlöshet. Jag känner inte igen mig. Som ett föråldrat UFO lever jag dag för dag i en väntan på något som jag inte riktigt vet vad det är. Den tid jag har kvar att leva vill jag ska vara hyfsat anständig och så lite pinsam och förnedrande som det bara är möjligt. ABBAS musik är min vän och pojken som var jag som samlade frimärken och njöt i fulla drag av det vidunderligt härliga livet.