...är så pricksäker då det kommer till att träffa något, brukar jag på mina resor runt riket se till att hamna på något ställe där det spelas Dart. Det vill säga kast med pilar mot en tavla som är till just för spelande av Dart. Ungefär som en krog på söder, där det mesta som serveras är öl av litet olika sorter. Inhemska sorter så väl som hemska sorter. För att inte göra mig helt som avig med ortens infödingar, brukar jag spela som en medelmåtta. Jag vet förstås med mig att jag skulle kunna vinna tävlingen, med ena handen på ryggen. Det finns spelare vilka placerar handen i sidan, medan de måttar och kastar med valfri hand vilken håller pilen. Som jag har pilen ömsom i vänster hand och ömsom i höger hand, känns det ändå roande för mig att spela. Det vill säga att jag kastar litet nonchalant sådär och ändå träffar tavlan, brukar jag försöka att åtminstone träffa tavlan, även om jag siktar på metalltråden så att pilen studsar. Jag placerar mig strax efter vinnaren, oavsett hur många som deltar i spelet. Fast ibland frångår jag den regeln, om tävlarna är fyra-fem stycken. Då kan jag placera mig som god trea. Överraskande nog ses jag som en rätt hygglig kastare, av de vilka frekventerar stället. Jag har deltagit i tävlingar utomlands och börjat litet försiktigt med att kasta 'halvbra' och godkänt, för att passa in i en tävling. Om deltagarna är under tjugo till antalet och priserna är 'guld, silver och brons', det vill säga att de tre första få 'prispengar', så placerar jag mig gärna på medaljplats. Nu kan en ju förstås tycka att det skulle vara svårt att kunna 'slå ettan'. Men så ser jag inte själv på saken. Utan jag vet ju med mig att jag skulle kunna ha ögonlapp över vänster öga och ändå kunna knipa guldet. Men för att som sagt inte förarga någon, missar jag där det passar att missa och 'tar poäng' först då jag ser jag 'ligger efter'. Det kräver förstås en smula koncentration och övning, men för mig ligger själva utmaningen i att söka 'halka efter'. För att slippa bli uttagen till krypskytt i armén, såg jag till att vara en just medelgod skytt eller strecket under. Tyvärr är jag en fullgod kastare även då det gäller annat än pilar, varför jag tillämpar samma personliga principer där, litet beroende av situationen. Så är det i lagsporter även. Jag passar hellre till någon som kan göra mål eller poäng, än jag blir som framstående själv. Jag passar gott till just det.