Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
ibland vill gubben inom mig skriva..,


23maj22






under somliga dagar var det nästan som om själen vore död, den rörde sig knappast, den låg under drivor med snö och frost och ville inte begagna sig av några yttre redskap för att väcka sig själv till liv. men när jag kom ut på gatorna och torgen, lät anden dricka av allt det vackra som prunkande friskt i vårluften så kunde min själ ånyo börja att röra på sig. det var som den vände sig mot livet, insöp den majestätiska skönhet som blomstrade i Vikingsbergsparken under en tidig morgon i maj. livet var liksom lätt och friktionslöst, det krävde ingenting av mig, och jag bar det på samma sätt som någon bär på en behaglig skjorta av linne, något luftig och skirt, ett knappt förnimbart lager mot min hud. i den friska majluften uppvisade sig naturen som uppenbarelse, friskade upp mina sinnen, jag erfor en vederkvickelse som lägrade sig över mig, det var som ett friskt höstregn en varm eftermiddag i september. sedan återvände jag till kammaren där jag återupptog arbetet med min bok som mest cirkulerade kring mina själsliga vedermödor och bestyr, jag fann ofta att skrivprocessen var trög och bångstyrig, men när väl vårljuset och promenaderna hade löst upp den propp som satt fast vid mitt hjärta så var det som textmassorna plötsligt tog form av sig själv. märkvärdiga entiteter skulle forma sig inför mina häpna ögon. stoff och tankar, dunkla förnimmelser som jag annars inte stod i kontakt med skulle uppenbara sig som vore de landskap vid någon annan värld, som om jag vore en upptäcktsresande som lämnat min trygga nejd med alla bestyr och ting som jag redan vore bekantad med och därefter reste till en obskyr och sällsam plats där det var som tid och rum blev upphävda. där allt förenades i en egendomlig men behaglig blandning av nutid, dåtid och framtid. och jag fann mig rätt snart beroende av detta tillstånds säregna kvalitet som på ett välkommet sätt hade en god inverkan på min annars betryckta själ. det hela var som om gudarna hade försett mig med ett motgift att hantera de vedermödor och själsliga åkommor som livet inte sällan utmanade mig med. det hela var som en amnesti vilken jag kunde besöka när mina krafter tillät det, oftast om morgonen mellan kl 09-12. sedan skulle flödet successivt avstanna, lämna mig kvar med blott dunkla skuggor i min famn, omöjliga att forma till konkreta föremål och ordfigurer. amnestin var välkommen, jag hade sällan haft nöjet att uppleva några längre perioder av sällhet, det var något som jag ansåg var förbehållet de andra, de med den gudomliga gåvan att vandra genom livet utan att egentligen upptäcka det, de med den gudomliga gåvan att vandra genom livet utan att egentligen vara medvetna om det. det var de människor som fann livet lätt att genomskåda, de som hade förklaringar på allt, och som gärna ville insistera på att man skulle följa deras vägar istället för att följa sina egna vilka inte sällan löpte genom snårig terräng och kärva vinterskogar där blott intuitionens svårtydda stjärnbilder fanns att navigera efter. ja terrängen som fanns i utkanten av städerna med dess erbarmliga kulturs grunda ankdammar var inte något för den trygghetstörstande och foglige. här ute fans vidsträckta skymningsskogar där allehanda väsen ur fantasins mörkaste vrår kunde manifestera sig, här kunde en människa förirra sig ut i isolation och ödslighet för att sedan finna att vägen tillbaka var överväxt och svår att urskilja. att inte följa de av allmänheten markerade vägarna kunde ibland få en människa ur balans. att arbeta på avstånd från andra människors godkännande och bekräftelse kunde ibland leda till självtvivel, den egna omdömeskraften blev hastigt sliten och trubbig, och genom stringent analys så var man nödgad att slipa den dagligen, i annat fall så skulle känslorna ta överhanden så att produktionen därigenom inte kunde få ett ärligt omdöme. att känna sig som en inbilsk idiot låg nära tillhands, och många i dessa samhällets utmarker brottades nog med sig själva och frågade sig om de verkligen borde fortsätta på sina utslagna banor som samhällets främlingar eller om de borde återinträda till den trygga nejd där livet nästan gick framåt av sig själv, där livet var mjukt som smör, lent som silke, var så friktionslöst att till och med en schimpans kunde underkasta sig det utan något större huvudbry. men i utmarken fanns isolationen, avgörande för förmågan att kreera litterärt stoff som inte skulle falla sönder till aska och damm några dagar senare. isolationen var ett nödvändigt tillstånd för den som ville djupdyka ner i sig själv och åstadkomma något mer än det dagsländeartade. isolation var både en gåva och förbannelse, den gav kraft och den stal kraft om man inte fann den rätta balansen. det gällde att finna en balans mellan det esoteriska och det alldagliga, att vara gift med det prosaiska samtidigt som man hade det ockulta, det esoteriska som sin älskarinna i natten. jag fann detta spänningsfält tilldragande, blotta anblicken vid att inställa mig i ett ordinärt liv med all dess tillhörande trivialiteter ingav mig med ett själsligt illamående. jag såg inom mig hur min blick skulle slipas ner, hur mina sinnens allehanda verktyg skulle bli trubbiga och ineffektiva. allt det som var jag skulle begynna att sönderfalla, anta formerna och skepnaderna av min omgivning. jag skulle succesivt assimileras in i samhällslivet och samtidigt bevittna hur mina själ urholkades, vid det ordinära livet skulle jag snart förlora min kontur. de sociala normerna, traditionerna, statsideologin skulle slipa ner varje vass kant av mitt jag, lämna efter sig ett landskap med artificiell bebyggelse. tankar och idéer som de inplanterade blommorna i en stadspark med enda syfte att fylla omgivningen med behag. jag hade ingen större önskan att gå detta öde till mötes, att förlora min kontur och bli en klon i mängden. ingenting vore mitt eget i det färdigpaketerade livet, mina handlingar skulle tillhöra någon annan, ett system, en norm, en stat. och det gällde att värja sig mot de låga impulser inom en själv som ville inställa sig i ledet, att vara till lags, att förställa sig. det gällde att uppbåda tillräckligt med själslig styrka för att stå emot det sociala trycket som alltid utövade sin makt i en eller en annan form. det ordinära livet med hustru, barn och ett anständigt arbete vore för min själ vad sekatören vore för fruktträdet. och när det gällde detta spörsmål hade jag egentligen aldrig haft något val. ödet hade med fast hand tecknat mitt levnadslopp, jag följde en osynlig stig genom landskapet på samma sätt som en blind man med sina händer följer en uppspänd lina i ett grottsystem. men som jag ser det finns två möjligheter i livet, det ena är att göra motstånd mot de ledtrådar, antydningar som vårt verkliga öde satt upp för oss att följa, att rationalisera bort sitt äkta jag tills att bara det förställda återstår, härmapan. det andra alternativet är vara följsam, lägga ner alla analysverktygen på golvet, klä av sig sina förutbestämda uppfattningar om livet och följa blott sin intuition. det dygdiga är att icke rationalisera sin benägenhet att följa allmänhetens vägar bara för att dessa inger oss med trygghet. det dygdiga är att icke klä av sig originalitetens sällsamma färger och behag för att man vill vara till lags, behaga ett system, en norm, det om något är att befinna sig i träldom. man bör vinnlägga sig om att stå mot den inre ängslighet som vill begrava hjärtas uppriktiga impulser och som istället vill framhäva vår persons duktighet i att vara som alla andra. de som vinnlägger sig om att undvika skam och socialt utanförskap är blott de levande döda, en procession av insmickrande kloner som rör sig ängsligt framåt mot avgrunden. de bär det olyckliga hjärtat som förblir mediokert, outvecklat, kanske är det den största av de mänskliga tragedierna, att sälja ut sin lycka av den simpla anledningen att vilja passa in. blott bland de kärva landskapen vid utmarkerna ska stjärnan stråla mot oss i ovan, blott bland skogens täta snår ska ett löfte om sällhet finnas. allt det andra är det icke-existerande, det själsvådliga. det är ängslighetens, det artificiella livets självpåtagna tagelskjorta,











Prosa av Androiden VIP
Läst 203 gånger
Publicerad 2022-05-23 19:09



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP