Jag står på perrongen och väntar på mitt tåg.
Det blåser småsnålt. Människor står huttrande med uppdragna huvor i regnet.
Plötsligt hörs ett raspande ljud från högtalarna. ”Tåget mot Kungsängen har upphört.”
Människorna tittar misstroget på varandra och börjar gå mot utgången.
Till slut står jag ensam kvar. Går upp till biljett båset men det är släckt , ingen människa syns till.

Rätt som det är hör jag ett tåg. Springer snabbt tillbaka till perrongen och viftar febrilt med armarna. Tåget stannar med ett gnissel.
Tvekar, men stiger på. Det går ju åt rätt håll i alla fall och stannar nog i Kungsängen.
Det är ett gammaldags tåg med kupéer. I en sitter en mycket gammal man. Jag sätter mig bredvid honom. ”Vart går det här tåget? ” frågar jag.
”Till slutstationen” säger han.
”Slutstation vadå”, säger jag .
”Vet du inte.”
”Nej jag hoppade bara på”.
”Hoppade på” säger han, ”du ser ju ung och frisk ut.”
Rätt som det var öppnas dörren till kupén. ”Nypåstigna” säger en man och tittar på mig. ”Jag har ingen biljett” säger jag.” ”Steg på i Spånga.” Jag tittar närmare på honom. Han har en SJ jacka hålaktiga ögon och prästkrage.
”Du kan betala med en sista bön tillsammans med mig vid slutstationen.” säger han.
”Jag måste kliva av skriker jag.” ”Det går inte” säger han,” tåget stannar inte förrän vid slutstationen”.

Jag rusar ut i korridoren, fram till utgången och ser en röd nödbroms. Drar i den så mycket jag orkar. Tåget stannar med ett gnissel. Jag slänger mig ut genom dörren och springer allt vad jag orkar in i skogen. Efter en stund hör jag att tåget startar och vågar mig fram. Går tillbaka en bit. Rätt som det är dyker en perrong upp.
På en skylt står det ”Kungsängen.”