Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


ÖRNENS KLO

på toppen av ett berg
med mamma och pappa
Mona bodde i en liten stuga.
Hon brukade beta sina två lamm
Från morgon till kväll.
En dag som går förbi,
Under ett platanträd
Djupt inne i skogen.
Hon såg en liten örnunge,
Han var inte färdig med sina fjädrar än.
En olycklig som kastades ut ur boet,
Bara några sekunder före sig själv
Av en tyrann som knäckte sitt ägg.
Mona tog det i händerna
Som om man älskar ett föräldralöst barn utan fjädrar,
Hon lade den på sitt vänstra bröst.
Örnungen som tänker sin mammas knä,
Krispigt i Monas värme,
När Mona kommer hem på kvällen
Hon gömde ungen i en bur
Där hennes lamm sover.
Kom tiden går när tiden växer upp baby
Han förvandlades till en örn med utsträckta klor.
dubbelböjd näbb
Hans hår liknade ett manat lejon.
En solig vårdag
Den flög ifrån Monas hand
Mona Var Upprörd,
Det var som om hon hade förlorat sin kära kamrat
Det har gått en kort tid
Han kom med en hjortung.
Det är bara några timmar sedan han föddes.
Mona såg örnen när hon gick ut
Med barnet stönande under sin tass.
Räddade ungen från skoningslösa klor,
Hon lade den bredvid elden som brann i härden.
Baby skakas av örnklo
Han öppnade ögonen med en djup blick
Han tittade på Mona.
Efter ett tag ville han gå upp och gå.
Men var?
Örnen svävade med ögonen
Som om man stirrade på en fiende.
Om det inte var för Mona,
Han skulle krossa den i en klo.
Tiden har gått, tiden har vänt
De vande sig vid varandra och blev vänner med varandra.
Och denna vänskap fortsatte,
I händerna på skogsarbetare
Tills de gick in i skogen med sina sågverk.




Fri vers av Orion93 VIP
Läst 17 gånger
Publicerad 2022-06-20 22:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Orion93
Orion93 VIP