Situationen har varit becksvart hopplös en längre tid. Ovanför burken med tabletter lyser en skylt: Nödutgång. Allting är outhärdligt, att vakna på morgonen känns som ett pinsamt straff. Ångesten skär som knivar.
På övervåningen i radhuset sover din son som fyller 11 år imorgon. Ditt liv har varit en synnerligen kaotisk cirkus i ett decennium och du är trött intill döden, trött på dig själv, utmattad och utslagen. Du har absolut ingenting kvar, endast ditt beslut att en gång för alla sätta ett stopp för det miserabelt eländiga helvetet, mardrömmen som ska föreställa ett liv.
Du är slut som människa och du har insett det.

När du var ung så var du en mycket omtyckt pappa, vän och son. Folk drogs till dig och du lyssnade, stöttade och brydde dig. Du var pappa till 6 barn och du jobbade som typograf på en tidning. Er ekonomi var skral och du sålde tvättmedel på kvällarna. Du var kristen och övertygad socialdemokrat, en igångsättare och inspiratör i kyrkan och överhuvudtaget.
I mitten av 60-talet så får du jobb som bokförsäljare på Bonniers och du börjar tjäna stora pengar. Familjen hyr ett hus på landet utanför Örebro som fylls med exklusiva möbler och prylar. Du börjar att rösta borgerligt och anammar framgångsteologin som är vanlig inom pingstkyrkan. Du ser helt olik dig ut på fotografier. Mycket sannolikt så satte en bipolär sjukdom ut för dig. När din yngste son är ett år så lämnar ni bort honom i 5 veckor för att åka på husvagnssemester i Europa.
Du ser alldeles besatt ut på de fotografierna.

Hösten 1967 så omkommer mellansonen Håkan i en trafikolycka. Efter några veckor så bestämmer du att sorgearbetet är slut och att ingen ska prara om Håkan. Du börjar dricka och går på valium. Du är notoriskt otrogen. Det är ett typiskt bipolärt maniskt beteende. Du ser galen ut på ett fotografi. Dina excesser är grundstenar i en livsstrategi som i det långa loppet kommer att ta livet av dig. Firman går i konkurs eftersom du gör av med alldeles för mycket pengar. Otroheten avslöjas och det blir separation, du ramlar framstupa från hög höjd rakt ned i asfalten in i 70-talet.

Vad du har för dig i 6 år fram till din död det vet jag inte. Jag har bara fragment och enstaka episoder. Vet inte var du bodde och vad du sysslade med. På ett fotografi från våren 1973 så ler du i alla fall, men sen går det bara utför allt närmare avgrunden, sprit, tabletter och sex, etc, etc. Du går upp enormt i vikt, vännerna skingras, det är som att du är programmerad till undergång. Din destruktivitet är monumental. 1974 så hamnar du i rättegång angående oegentligheter i samband med konkursen 1970. Detta slår hårt mot dig och du blir paranoid när du är skraj för att folk inom kyrkan ska fördöma dig. Ditt sista år så är du bara ett vrak, ett deprimerat spöke, en före detta människa. Så du tog din tillflykt hem till oss, mamma och jag, för du hade ingenting kvar. Det var naturligtvis jävligt jobbigt, förvirrat och påfrestande att se dig sitta som en lealös hösäck varje dag. Jag började bråka i skolan.
Jag försökte att uppmuntra och försöka få igång dig, men det var inte så lätt för en 10-åring. Det var som att försöka få igång en bil med soppatorsk. Vad hade du kunnat söka för hjälp? Psykiatrin klingade väl inte så positivt men faktum är att du var psykiskt sjuk, både bipolärt deprimerad och vilket jag tror även gränspsykotisk. Det krävs all möjlig professionell hjälp för att kunna hjälpa en så trasig människa som du var pappa, och det krävs att man släpper sin stolta prestige och sitt ego. Det var inte du kapabel till.

Det är sen kväll den 4 maj 1976 och burken med tabletter står där som en inträdesbiljett till himmelriket. Vilken underbar befrielse, ett slut på den surrealistiska mardrömmens konstanta tortyr. Jag, din yngste son, ligger och sover på övervåningen i radhuset. Jag har varit pirrig och förväntansfull hela dagen inför imorgon då jag fyller 11 år. Du pappa ska fylla 47 år om en månad men det ska du inte få uppleva.
Du sitter i soffan på ditt rum med burken i din hand. Du är upprymd och euforisk. Du sväljer ned tabletterna med några stora klunkar Absolut vodka och lutar dig bekvämt tillbaka.
Jag älskade dig pappa och jag hoppades på att du skulle resa dig.