Min utbrändhet, som att utmattad sitta fast inne i en vägg. Att ta medicinen, brygga kaffe och rensa kattlådan är en smärre bedrift som jag borde få en medalj av kungen för att jag klarar av och ett hedersomnämnande i historieböckerna. Annars halvligga i soffan och hålla ribban väldigt låg så att stressen inte bygger bo i huvudet. Jag har lidit av denna åkomma i 31 år. Ibland har det varit fullt påslag. Nu är det verkligen fullt påslag.
I grund och botten så handlar det om obearbetade trauman vilka har gått ut och satt sig i min kropp. I grund och botten så rör det sig om min uppväxt som var något rent otroligt fattig på kärlek och äkta anknytning. Redan som 11-åring hade jag ingen lust att leva.
Att vakna på morgonen och vara så trött att det känns som att jag hade gjort en triathlon är väldigt psykiskt påfrestande, även fast jag är van och erfaren. Jag halvligger i soffan, mediterar och försöker fokusera på någonting positivt. Att vara utbränd är en livsstil som många är tvungna att försöka tackla. Vi är symptombärare på ett sjukt samhälle och omgivning, en urballad kontaminerad värld.