Allt längre och längre
ifrån hörde hon
Det surrande ljud
hon vävt in i handlingen

Som något overkligt
men ändå verkligt

Som om de två begreppen
På något diffust sätt
snuddat vid varandra
Och till slut valt att
beblanda sig med varandra

Allt eftersom pannans
veckade linjer slätats ut
mer och mer
och ett paralyserat
tillstånd inträtt

Där ögonlockens tyngd
dragit henne neråt
Fått hennes tyngd att
levitera

Svävande och upphöjt

Såg hon sitt liv
Ur en klarare vinkel

När det verkliga och
det osannolika beblandats
till ett klarspråk

Nästan verkligare än hon själv
där i rummet
Paralyserad av sömnens
alla otroliga skepnader

Som ändå tycktes mer verkliga
än verkligheten själv