Farmor hette Valborg
har jag hört
Det är hon jag
tänker på idag
Vi träffades aldrig
hon och jag

Bara farfar
som länge efter
henne levde kvar
Nej för mig
blev hon bara
kvinnan som var
lik min egen far
Som såg ner på
alla oss barn
från sin upphöjda
piedestal

Själv känner jag
mig både
lite vemodig
och trött
Då jag betraktar
bilden av
min farmor Valborg
som med åren blivit
både blek och nött