Hell dig, Yggdrasil.

Du ståtliga stam
med oändliga stommar
och ringar som famnar
världens jordliga ting.

Du blottar det riktiga rikets salar,
vars rötter dryper av urkällans visa dom
och med dess krona som klyver skyar
och nådigt når upp i alltets spirande tak.

Där sitter de fåglar
som ruvar på framtidens ägg,
bundna i väven med Nornors trådar
som täcker alla fibrer av din pelares ljus.

Hell dig, Yggdrasil.

Överlevare av tidernas
frostbitna fimbulvintrar
och Ragnaröks skållande hetta.

Du är ett välriktat spjut
som färdas rakt
åt alla kvistars håll.

Du har skapat
Ymers landskap,
Heimdallsläktet
och Odens Ask från ollon.

De som inte ser
dina präktiga grenar
är flisor och törnen
klängandes runt dina rötter.

De är Gullveigs etterormar
som lapar av sotiga hjärtat från askan
och föder vidunder på nytt.

Blinda tills de stupat ned
i underjordens mark,

på färden ned i gravrösen
för att i din djupa håla
finna runor ristade
i bröstkorgens karga hall.

Där låter de mjödet frisläppt rinna
i mannens rödblodiga bäckar.

Fullt nykter
på visdomens honungsvin
ser dem nu asken stånda.

Hell dig, Yggdrasil.

Valornas sånger sjunger om dig,
om hur du hängde den offrade Oden
som blotade den han trodde sig vara
och du gav honom sig själv som svar.

Valornas stavar trummar
om din Valfaders Balder,
vars själsliga eftermäle
”stadgar en dyrkan
som stånda skall”.

Våra stammar
väntar med längtan
på mäktiga Yggs son
att visa oss osådda åkrar
och salar fagrare än solens strålar,

på jorden att skölja
sitt sköna hår ur haven
och resa sig, grönskande
bland friskt fallande forsar.

Hell dig, Yggdrasil.

Du som gav
en bit av dig
till mannen
som hängde
på ditt kors.

Med Jesus
besegrades ondskans orm
inför männens åsyn,
han som försöker fälla dig
genom att gnaga
på dina rötters mäktiga vävar,
som strävar efter att fälla
det som är helt ofattbart.

Djävulsormens djupa sår
svider än i hans svarta hjärta.

Nidhogg har ingen makt
bland synskarpa
och mjöddruckna män.

Men ormen ögar lättsvalda byten
och Gullveigs Evaarv börjar ånyo.

Giftet flyter kvar
i blodtunna ådror
och sprids från sluga maror
till svaga män.

Cykler kommer och går,
kvar ståndar Yggdrasil som står
med sin oändliga visdom och styrka.

Yggdrasils stjärna belyser
hur din egen inre stam
växer samman med Världsträdets krona,
hur vi alla ryms i samma urfrö.