Barnet är så oerhört glad över att få vara med i gemenskapen att han gör avkall på hela sin integritet och värdighet. Han sitter bredvid mamma i bilen och trots hans vilda protester så hävdar hans mamma att de är på väg till Stockholms när de i själva verket är på väg till Göteborg precis som alla skyltar visar. Pojken tystnar och ger upp och försvinner in i sig själv till en plats där han är en oövervinnerlig kung i den oändliga fantasin där solen alltid skiner. Tio år senare så är den schizofrena psykosen ett katastrofalt faktum och omgivningen är skräckslagen inför situationen som är superextrem. Livet är inte längre indianer och cowboys i skogen på lågstadiet med den snälla, uppmuntrande och berömmande fröken Maud Eriksson. Livet är ett krig som han förlorar varje dag. Psykosen är en fullständigt outhärdlig och konstant tortyrkammare och maximal mardröm som det inte går att vakna upp ur. När han var åtta år gammal så lekte han och bästis Per på landet i ett lyckorus och sommaren var oändlig. Livet var en fest och det var bara att ta för sig. Fjorton år senare så råder det som sagt däremot schizofren psykos. Ett egentligen obeskrivligt tillstånd, och han sitter ensam och isolerad i sin lägenhet och ingen i familjen hör av sig och ingen annan heller. Han försöker dränka sig i Svartån men det misslyckas han. Han är totalt misslyckad som människa. Han är inte en människa utan en slags restprodukt som förträngningssamhället har skitit ut. Psykiatrin diagnosticerade honom fel så att han inte får någon medicin mot psykosen och samtalsterapi var meningslöst eftersom han hade och har mist talförmågan. Han måste ju gå ut för att handla mat och folk glor på honom, han är övertygad om det. Sen tittar han på TV hela kvällen för det kapar topparna på ångesten, förvirringen och den surrealistiska känslan av psykos så att han ett litet uns kan minnas vem han är. Socialen har inte hört av sig på tre månader. Ingen har hört av sig på månader. Inne i huvudet ett ohanterligt snurrande kaos som inte ens Gud kan råda bot på. Mamma ska till Stockholm men kör mot Göteborg. Pappa orkade inte längre utan tog livet av sig i maj 1976 tänker han och stirrar förhäxad in i TV:n. TV:n som har blivit hans närmaste och bästa vän. Ute så råder det en jävla sommar och livet är ett pinsamt straff.