När jag skulle gifta mig med min älskade Jane och vi stod framme hos prästen så fick jag en högklassig panikångestattack plus ett äkta  psykotiskt sammanbrott så det blev ingen vigsel. Hela församlingen av vänner och nära och kära gapskrattade och jag forslades smidigt och kvickt till det stora mentalsjukhuset Svarta faran och där blev jag kvar i 40 år. Jag hasade mig fram genom korridorerna som en zombie fullspäckad med neuroleptika. Det var på sätt och vis en härlig tid. Aldrig kom det någon och hälsade på mig och det var bara skönt. Jag ville vara psykiskt sjuk ifred. Doktor Elias Eldfågel berättade alltid för mig om sitt misslyckade äktenskap med hovsångerskan Runa Reflux och hela sjukhuset var ett mysigt kollektiv av kärlek, respekt och modershat. Klockan 8 på kvällen släcktes det i taket och det skulle vara tyst. Nattsköterskan strippade för oss och en dag så kom Björn Borg och föreläste om sin tenniskarriär och alla vi patienter fick härliga panikångestsammanbrott. Hasse Tellemar på radion lugnade ned oss och vi spelade låtsastennis i korridorerna. Numera är jag utbildad och utbränd byfåne i den lilla pittoreska staden Nu Eller Aldrig. Polisen stoppar mig i arresten ibland men det mår jag bara bra utav eftersom jag då får ha lite väldigt sällsynt mänsklig kontakt. Mamma och pappa slog mig hårt både fysiskt och psykiskt och det mådde jag bara bra utav. Det är verkligen något som jag kan rekommendera alla föräldrar.