Jag föddes för andra gången i den nionde månaden, i september 1987. Du höll mig marinerad i din kärlek och alla mina försvar hade fallit som dominobrickor och det var vackert, det var det enda rätta. Jag hade varit schizofrent psykotisk i ett år och jag var bara en våt fläck, en före detta människa, och jag hade lidit något otroligt mycket. Med kärlek och sanning kämpade vi tillsammans för att väcka min själ och mitt psyke till liv. Att inte ha en aning om vem man är naturligtvis en obeskrivlig mardröm som man bara måste vakna upp ur. I ickevarats svarta sugande träsk hade jag vistats, ett ställe i vilket alla livets spelregler är åsidosatta i en gränslöshet som innebär helvetet. Jag låg i din famn och grät som ett barn hela livets sorg och skräck. På våra utflykter i naturen föll bitar på plats och för första gången på år så kände jag att det fanns någonting som jag tyckte om att göra och jag klädde av mig naken och badade i en bäck. Vi läste Karin Boye och Jonathan Livingstone Seagull och sen älskade vi med varandra. Det var hos dig som jag föddes för andra gången och du lärde mig vad ömhet är för något. Psykosens dimma skingrades och när våra blickar möttes som uppstod en livskraftig glädje, ett heligt förbund i vilket allt var möjligt. Vi låg i mossan i skogen och tittade upp i himlen, om livet alltid kunde få vara så här.
En dryg månad senare i början av november så kom den bipolära manin och tog med mig på en helvetes. Jag var odiagnosticerad och följdaktligen också omedicinerad och hade ingen aning om vad som hände, bara att jag i alla avseenden var igång som med en jetmotor inombords och väldigt personlighetsförändrad, ganska egocentrisk. Vem är det som har dig i sitt våld frågade du mig, och jag bara svarade att jag mår toppen. Då och där så bröts vår relation och förstår idag att en bipolär mani kan vara schizofren. Man blir någon annan och till slut så är det ingen som ringer till en och man har inte en susning om varför. Manin övergick i gränspsykos och till slut så satt jag fastgjuten i en existentiell betong. Så där höll hela mitt liv på ända fram tills 2014 då jag äntligen fick en bipolär diagnos, lithium, och antipsykotisk medicin. Vad jag lider utav idag är ett efterhängset tvångssyndrom och ett psykosomatiskt och postraumatiskt trötthetssyndrom. I själ och psyke mår jag dock bra. Jag tänker på dig ibland och hur du räddade mig, när jag föddes för andra gången i din och att om jag kunde skicka kärlek till så skulle jag göra det. Vi hade en helg i Stockholm i slutet av september 1987, vi liftade med en långtradare och livet var magiskt. Jag inser idag att jag inte då var riktigt frisk än och att jag hade behövt stanna hos dig i månader och år. Jag hade kunnat bli frisk och jag hade kunnat älska dig fullt ut så att alla klockor hade stannat i stan. Jag hade kunnat bli din man.