Även döden i Finspång
har sina avigsidor;
livet i Haninge en viss komik

Elloken på Stockholms Central
står med nedsänkta huvuden
och drömmer som sovande hästar;
låter som Niemisels svamptorkar,
förlorade
i tinnitussusande evighetsprojekt,
viljelöst maskerade av dånande regn
mellan defekationerna

Speglarna talar en omvänd sanning,
ur en enda, vinklad avsyn

Jag kliver in i vattensamlingarnas reflexer,
huskropparna djupnande
i tunga nergångar,
tills jag etablerat mig
i dagens bullrande utlägg;
folksagor nerför asfaltsringlor
och grusade landvinningar

Hundra år tuggar dagsverken;
bokstäverna lägger sig tillrätta
i meningsbyggnader,
kalligraferade ute på blåa horisonter
- och jag slinker undan
i skydd av namn och rykte,
en åldrad yngling

Elloken står och tuggar på Centralen,
uppfolkade,
svamptorksvinande,
beredda för förflyttning norrut
av toaletternas smutsiga illalukt
i evigheters evighet,
speglarnas omvändhet fettad
och sprucken
över myrar och rälsböjar,
resande stockade, med trötta ögon,
i trånga passager mot restaurangvagnen;
A la recherche du temps perdu
hela tiden i takt
med pågående bakgrund
av avlägsenhet och överseende,
medan pinnmokulledamer
med praktisk läggning
redan frihandsbygger sina vita lusthus
i norrbottniska trädgårdar;
deras överåriga gubbar dröjande
uppe i sovrummens obevekliga övergång
från morgon till förmiddag,
kalkylerande med bokstävernas bästa turordning
genom slutskedets genant agnostiska lakonismer,
där byxgylfar och stämgafflar
ingår pakter
på utandningens yttersta