Ibland är det som att vansinnet kryper allt närmare inpå.
Som min längtan att springa naken genom regnet.
Att skölja bort alla gärningar som jag inte mäktar med att klä i ord.
Att få bli kall, obrydd, fri

Precis som du

Istället skjuter jag sängen så nära det öppna fönstret som det går,
där den klara luften dansar mot min hud samtidigt som fukten i mitt nattlinne håller mig kvar, som alltid mot min vilja.

Kvar i det som med tiden inte blivit något annat än en förbannelse, en alternativ verklighet av något som var men aldrig blev.

Precis som du