Mina vita bomullsgardiner som dansar med vinden som kom igår kväll, har hängt där alldeles för länge, en nödlösning som blivit något permanent. Hur mycket sådant bär jag inte inom mig?

Kvar i sängen vet jag att nattens regn färgat av sig på gårdsgruset utanför, gjort det mörkare, vackrare och givit det en doft som tränger in genom mitt öppna fönster,
är det den som väcker mig alldeles för tidigt? Eller mitt undermedvetna, som förmår ta in det som mitt medvetna jag så effektivt tränger undan, att vi inte skall ses på mycket länge.

Vrider och vänder på både mig själv och mina mörka lakan som avslöjar sådant jag egentligen inte vill kännas vid. Jag skall byta dem idag, till vita, hårda av gammaldags lakansväv, sådana som lågmält håller för alltid utan något egentligt behov av att lova något, det finns där ändå, invävt, precis som kärleken mellan dig och mig