Barnen i vår värld
föds som underbara blommor.

De är änglarnas skott på jorden
som växer fritt i ängens mitt
och sträcker sig mot solen.

Men människans hårda höst
får dem i skräcken
att sträcka sig
efter döda frön.

I vintern vissnar
deras hjärtbukett

och de små liven
blir en del
av vintermörkret

som framåt våren
fäller tåren
i längtan efter frihet,

men de har glömt
i vilken riktning
solen väntar

efter att vuxna djävular
har skymt den.

Nu står liven ute i kylan
med utsträckta händer
och fingrar som pekar
på stjärnan i skyn,

för ljuset kallar
alla barnen hem

och då får
de vuxnas själaaga
upphöra att jaga
med nävar och rem,

för barnen de är fria
i sitt eviga hem.

Där ser de
att stjärnan som lyste
var hjärtbukettens rena stjälk
som bad att åter få bli hållen
av barnens rena händer.

Där sitter de nu och sjunger
och det är den sång vi hör
när vi om natten väntar

på vår egen stjärna
att falla i vår famn

och visa vägen till den stigen
som leder fram till ängen igen

så att vi kan växa fritt i dess mitt
och sträcka oss mot solen
och här vara i den vilja som är hel.