Vi diktare snuddar ständigt vid döden
vi närmar oss den försiktigt
och bränner oss i kanten
vi sneglar in genom dess grottöppning
och backar förskräckta
när vi förnimmer dess kalla pustar.

Vi diktare beskriver livet
målar det i våra egna färger
men döden den är alltid mörk
onämnbar och oförutsägbar
den lyssnar sällan på våra vädjanden
och besvarar aldrig våra frågor.

Nu läser jag en dikt av Andreas:

”Jag fjättrade din andedräkt
vid den svarta soluppgången
så att jag alltid kunde förnimma dig
de gryningar då jag valde livet.”

Tack Andreas för allt du gav oss
under ditt alltför korta liv!