Det var en gång ett fönster.
Det satt i ett hus.
I huset satt en man och tittade på en vit tapet.
Efter några timmar såg han ut genom fönstret.
Det regnade inte ute och det var inga skuggor heller vad han kunde se.
Så det var mulet då?
Såg han något utanför på gatan?
Det kan han ha gjort.
Det kunde man mycket väl ha gjort.
Där kom ett barn cyklandes och stannade sitt fordon.
Barnet, som kunde vara tio år, sju månader och trettiofyra dagar, parkerade först cykeln genom att häkta upp den på ett stöd.
Cykeln hade inga synliga stödhjul.
Hade det funnits några, såg mannen inte till några i vilket fall.
Mannen vid fönstret reste sig med sådan plötslighet att han kunnat välta omkull bordet invid kökets soffa.
Men utrymmet mellan var tillräckligt stort för hans resliga gestalt.
Bordet i sig var stort och tungt och mannen i sig tyckte om att resa.
Han tog några steg över trägolvet, som slipats och lackats så sent som för 23 månader sedan, då huset bytte ägare och därför, men det är ju också en annan historia.
I vilket fall så gick han fram till diskbänken, höjden blicken och handen till skåpet ovanför, öppnade det och tog ut ett glas samt stängde skåpet efter sig.
Vart och ett av de fyra skåpen hade luckor av tjusigt ljust trä.
I ett av dem trängdes litet olika sorters glas och hade sällskap med varandra.