Ulla och Pierre är grannar och möts ibland på en gata som kan vara belägen såväl här som där. Bara inte just där du nog bor, ute i skogen, utan mera längre bort mot dungen till. Ja eller gläntan, precis före det där som lovar grönare att bli. En dag då de möts, bara några minuter sådär. Börjar de prata med varandra och när några för dem okända vandrat förbi börja de prata om valpfriheten.
Pierre.
- Det är precis som hur att vara människa.
Ulla.
- Nej, där biter du dig nog i tummen, det är nog hur att vara du.
Pierre.
- Snarare är det väl som att vara svensk?
Ulla.
- Även svenskar kan vara människor, har jag hört.
Pierre.
- Nu när det är val. Vilken bärs vill du helst vara?
Ulla.
- Du menar valet mellan en avdankad svensk sort och den där andra än mer utdöda sorten, från Bayern?
Pierre.
- Nej, inte den, utan den från Prag.
Ulla.
- Du det var svårt. Till och med döda märken är det svårt att välja mellan.

Solen försvinner bakom ett av numera få moln på envars himmel. Regnet bara hotar att fall just där. Sedan kommer det förstås någon annanstans, retligt nog.