Han bar hjärtat genom vinden,
tände eld på nattens skuggor
och frös fast i isarna

I väntan på solen begravdes i snön
mot himlarnas gömda änglar

Vinden knöt midjans klänning stöptes
evigt förändrad

Decennierna,
jorden skingrade trötta andar

Ännu så sargad glömska, fröet
i livsandarna har brustit

Längre bort under broarna
orden och isen alldeles tyst,
där tankarna inte längre tänker
bröts någon itu

Bara sekunder innan,
hon visste, att aldrig mer
hans natt lägger gryningen i hennes hand