Madeleine tänker sig samtalet med Eva, som skulle hon repetera det för sig själv, inför det stundande mötet mellan skogen och vägen i allén.
En plats mitt emellan, halvvägs skulle man väl kunna säga, utom när det regnar, då är det intressant såväl att gå i skogen som att ta sig fram på vägen.
Eva brukar säga att Madeleine lever bakåt i tiden.
Medan Eva då skulle leva i nuet.
Men undrar Madeleine, hur långt är ett nu?
Hur lång är en stund?
Madeleine tänker sig att ‘nu’ kan vara en sekund långt, eller den stund ett möte eller ett skeende tar sig form.
Hon vågar inte fråga Eva om vad hon kan som undra över, för då blir nog Eva irriterad.
För att Eva har säkert sina egen prioriteringar kring vad som är ’av intresse’.
Eva verkar tycka att det som är mest intressant är att höra vad någon har för tankar och känslor kring sådana saker, vilka är av intresse för henne själv.
Fullt naturligt i och för sig, de flesta människor är ju sådana.
Madeleine uppmuntrar detta beteende ibland även, eftersom det är för att ta reda på om något inträffat och möjligen ändrats sedan senast.
Men hittills har det varit så att en stund kan vara ‘hur kort eller lång’ som Eva vill, trots att Eva brukar påstå att det bästa är att leva ‘i nuet’.