Mammas rygg som bågnar.
Hennes mellanson är död.
Pappa går runt och skriker.
Yngsta sonen fattar ingenting.
En högst bristfällig krishantering.
Vi ska inte prata mer om Håkan.
Storebror sniffar thinner i skogen.
Han orkar inte med att vara i nuet.
Pingstförsamlingen säger: var glada!
Pappa går på sprit, valium och sex.
De äldre syskonen lär sig att förtränga.
Det är som att Håkan aldrig har existerat.
Tiden har stannat på den 1/11 1967.
Pappas livskurva går mot avgrunden
och han tar livet av sig i maj 1976.
Storebror testar alla möjliga droger.
Mellansystern klarar inte av ta hand
om sin son och yngsta systern gifter
sig med en våldsam narcissist.
Den yngsta sonen blir traumatiserad
och senare schizofrent psykotisk.
Men utåt är fasaden alltid positivt
intakt, en välmående kristen familj,
omtyckt, respekterad med ett leende.
Det är jag som är den yngsta sonen
och det är den 22/9 2022, jag känner
mig bombat trött beroende på ett
sedan 31 år posttraumatiskt och psykosomatiskt trötthetssyndrom.
Mammas rygg som bågnar.
Hennes mellanson är död.
Pappa går runt och skriker.
Livet är som det är.
Livet kan vara grymt.
En älskad och lycklig
kattunge ligger i min
famn, jag försöker att
vara precis som han.