Vinden slog i träden
och jag log när jag såg den
ståtliga björken buga,

vika sig i vördnad
och fälla fram
sin stam som tack.

De gula löven
klappade bladen i takt
för den styrka och makt

som vinden
påminner människan
om storheten i livet

och den inre friheten
som famnar mitt väsen
när själen söker fram sig själv.

Det är som en blixt
som hamrats fram
från klarblå himmel;

Ett skratt
från mulen mun
som öppnar solen,

likt en ros
inför en skön
och grann gryning.

En vindslagen björk
bockar blygt av att bära
sin krona i sådan samvaro.