Ingen fisk på kroken,
men likväl kände jag ett mothugg
och insåg att jag var den
som nappat på solens höstkrok.

Jag drogs till de gula löven
som övergick till rött
under den blåa krona
som för stunden fällt sina moln;

som om Himmelens
nakna och ljusblåa hjässa
tagit av sig hatten för att hälsa
gryningen och natten välkomna
till sitt plikttrogna pass.

Flyttfåglar flög förbi och sjöng
om att det var dags
för nya tider och marker,

och räven fick fullt sjå
med att tvingas leka kurragömma
med kråkorna på andra sidan ån.

Sedan solen krokat av
och släppt i mig igen
kom nästa höstkrok
att locka mitt sinne.

Det var månens,
som polerade sina glödande
och glänsande vingar
och övade inför morgondagens
fullfjädrade kvällsklädsel.

Bland all denna magi
går jag och leker människa,

och ursjälen
den skrattar glatt och ser på
medan jag tolkar alla syner
och timmens osynliga tumme
slår mot midnatt.