Hur många f.d. döda
är det inte
som drabbats av ont, brått liv!

Hur många är,
efter namnlösa tidlösheters omedvetenhet,
utkastade
i några decenniers plågsamt påtaglig,
smärtsamt ändlig tid?

Till slut, utan undantag,
är materien en plats för sorg


Ljuset faller skarpt och skrovligt
över vissa dagar;
ögonen fruktar det,
i kroppar svepta i minnen av skonsamhet

Våra skvalpande kroppshyddor
skräms
av universums hot om torrlagda planeter

Våra hudkostymers lögnaktiga finish
döljer klädsamt
det skräckkabinett av organ
vi består av

Hur ser kirurgen på sin sambo
och sina kollegor
eller sig själv,
med sin yrkesmässiga medvetenhet
om allas blodigt spöklika sladder
av tjuvkopplade organ,
badande i blod
och hormonernas hetsande duschar;
allt uppklätt i denna förfalskning;
denna tillsnitsade hudkostym,
som i sin förljugna absurditet
väcker ett tungt mörker
av kättja och lust,
plaskvåta sköten och vajande stånd
i evolutionens intresse av nya skinnsäckar
med pulserande orenligheter,
ur sin tidlösa död uppväckta
till hyreskontrakt, bankförbindelser
och långa sjukhuskulvertar,
för att efter något halvsekel och lite till
brännas upp eller grävas ner
till förruttnelsens slingrande maskar

All min aktivitet
är väntlägets ornamentik
i något som löper ut