Det är nåt skamligt praktiskt,
skrämmande funktionellt,
i människans varande

Hon är en skrattretande
mekanisk funktionsfest

Inte ett enda ställe
på hennes kropp
är utan sin omedelbara,
rent kränkande avsikt

Se damen som sätter sig
på en pall;
arslets utbredda kontaktyta,
benen hopvikta framför henne,
ögonen riktade rakt fram

Visst är det en “kvinna”,
en “kropp”,
men allt hos henne är något annat
än vår bild av “henne”;
en massa sammanfogade funktioner
som bara råkar “se ut” som en kvinna,
en person, en homo sapiens, en varelse,
en livsform,
vari allt har sin baktanke, led för led,
kärl för kärl, hormon för hormon,
synaps för synaps, öga för öga, tand för tand;

funktioner som
- fast var och en helt anonyma cellgrupper -
tillsammans ljuger ihop en “människa”,
som egentligen bara är ett exempel
på vår benägenhet
att på avstånd uppfatta mönster,
där inga sådana finns:
en bisarr egenhet av perceptionen
som får oss att tro att vi verkligen “finns”,
där vi faktiskt bara är kött och ben
med avsikter som alls inte berör “oss”,
eftersom personliga pronomina
bara är påhitt fulla med skrattsalvor;
spöken i det fysiska bakgrundsbruset;
skuggor över husfasader,
en samfälld dockteater;
i vars framfart människan hägrar;
funktionsduglig men obefintlig,
med ett ansikte som koncentrerar lögnen
och villfarelsen
i en storm av tätt samlade funktioner:

ögon att se och gråta, öron att höra, näsa att lukta och andas,
mun att smaka och andas och äta och kräkas och tala,
osv osv, och som tillsammans råkar “se ut”,
i mönstret vi ser och kallar människa;
funktionsduglig men obefintlig