När hjärtat bär
den tunga sten
som fastnat

intill hjärteroten

Och du själv
har svårt
att finna boten

Från den
svarta soten

som tycks ha svärtat
alla dina sinnen ner

Då inget längre
synes möjligt

bara idiotiskt
ja rent av löjligt

När allt är slut
och inget mera finns
att göra

Du plötsligt
som från ingenstans

I det stumma
tysta trädet ser

några småfåglar
komma flygande
och slå sig ner

Då det känns
så oförståeligt svårt
att finna tro och hopp

Så får du plötsligt
ett kraxande läte höra

och känna vingslagen
från en kontrastrik
och vacker skatas kropp

och fylls då ändå
av en liten smula hopp

När du sedan
vänder blicken
mot ett annat träd

Sitter där faktiskt
också en svartgrå kaja

Som på sin gren
syns vaja fram och åter

Så det är nog
det rika fågellivets
förtjänst

Att du
är liten gladare nu
och inte längre
grinar och gråter

Och att allt
det svarta
har bleknat

och snart ska vara
glömt och förlåtet