Av någon outgrundlig anledning så fick han alltid vara med på den lite fisförnäma frikyrkans julaftonsfirande. Han den ensammaste och mest misslyckade människan i världen. Han som hela den prudentliga församlingen snackade skit om bakom ryggen med en skenhelighet som satte världsrekord. Det var ingen som pratade med honom för de ville absolut inte få höra en doktorsavhandling gällande samhälls- och världsläget, eller angående nittonhundratalets poesi, eller bara hans flödande aldrig sinande bibelsprängdhet. Man gillade hans totala sociala efterblivenhet som var så där mys pys gulligt. Han var autist och led av ADHD och Aspergers men hans genialitet det tålde ingen i den klämkäcka och dumdryga församlingen vilken till en majoritet bestod av smått schizofrena sverigedemokrater som verkligen hatade honom för att han alltid satte de schack matt i politisk argumentation. Så han satt på en stol och åt julmat, tallrik efter tallrik, eftersom han tillhörde den exklusiva grupp medborgare som hade hamnat 10 procent under existensminimum på grund av inflation och höjda priser. Han formligen vräkte i sig mat så att pastorerna blev nervösa och Tant Duktig i köket stirrade på karlfan förbannat. Efter tre stora portioner med risgrynsgröt så hoppade han smidigt och spänstigt upp på julbordet, drog ner byxor och kalsonger och la av en övermänsklig laddning diarré så att det sprutade över bordet och en sprutspya rakt över de skenheliga pastorerna, samtidigt som han skrek ett avgrundsvrål så att hela den perfekta församlingen hamnade i en traumachock som varade ända till påsk.
Sen gick han hem till sitt snuskiga eremitage, hängde en snara i en krok i taket och hängde sig. Alla hans fiender kom till hans begravning och en flock pimpinetta damer grät krokodiltårar och pastorn höll ett tal i vilket han berömde den nu saligt avlidna mannen och sa hur innerligt tacksamma alla i (den förljugna) församlingen är för hans avundsvärda livsgärning och att saknaden kommer att vara avsevärd alla de kommande åren. Vila i frid ?