Överallt är jag med mina simtag, min blick mot horisonten. Någonstans måste jag ha funnits och lämnat spår. Vågorna är smekande, mänskliga. Jag rör mig som dem. Och jag dyker, rakt igenom spegelbilden. Armarna blir vingar, jag släpper och svävar. Och kanske kommer jag att finna. Den helande länken mellan människa och hav.