Dikter angriper mitt ego
som vill vila sig från
himmelska insikter,

men jag beskriver
när Han befaller
egot att vika sig
i vördnad och anteckna
min fattiga version
av sanningen.

För även om Han
lyser med all sin makt,
kan mitt nuvarande svaga
och dova människosinne
endast filtrera och ta emot
tunna strålar av Hans ljus.

Ibland reser jag
närmare källan
och försvinner in
i gapet på mig själv.

När jag sedan återvänder
till kroppens rike fumlar tankar
och försöker beskriva det
som inte går på världens stig
och orden blir till stavar
som försöker hålla upp ett lik.

Men livet bär sin egen gåva,
och den enda börda
är den vi själva smider
i vårat mörka sinne.

Tänk då,
att även i detta svaga väsen
vistas urkällan till alla riken,
och däri finner vi vår kraft.