Ett par höstar har rusat förbi.
Jag minns ännu som om det var igår jag mötte dig.
Det var en solig dag i september och våra vägar korsades på terminalen i Sundsvall.
Mitt mående var ännu dåligt och min själ var orolig .
Jag hade utan någon specifik anledning tagit bussen till Stan. Troligtvis behövde jag fördriva timmar för att lugna min stressade själ. Gissar att jag dock blev uttråkad och ville hem, ja hem till tryggheten.
Jag hade vid den tiden inget körkort. Det hade förlorats vid min lägsta punkt i livet, ett par år innan.
Vid tidpunkten var jag själv utblottad och mitt sinne var tungt, ja tyngd av smärta var jag. Tacksam men nedstämd av livets alla bekymmer.
Jag hade precis återvänt från helvetets eld där jag gavs en ny chans till livet. Det nya livet var ännu i sin linda.

Jag såg på dig medan du blundade till. Du såg ganska oberörd ut om världen utanför. Gissar att ditt sinne pendlade mellan en uppgiven dröm och en bister verklighet.
Där i skymningslandet mellan dröm och verklighet kanske ditt liv är något bättre, tänker jag. Där i drömmens land kanske du har en soffa att vila din trötta rygg på och en varm filt att ha om kroppen. Du kanske nyss fått en tallrik med soppa för den hungriga magen. Kanske lite trygghet och ro.
Där i drömmens verklighet kanske det ännu finns någon form av hopp och där kanske även rättvisa får råda. Jag ser på dig och förstår att verkligheten inte är den plats där du vill vara.
Jag hade själv ingenting där och då utan var ensam och utblottad, så jag kunde relatera till känslan, den känslan jag såg i dig.

Kanske var jag därför mer öppen för att se, jag för att se och för att förstå dig.
Nyckeln var att jag själv var på en liknande plats. Vi hade samma dystra ton så frekvensen oss mellan var på samma nivå. Vi nådde samma ton.
Mitt hjärta var kanske mer öppet för att se och lyssna på min omvärld av den anledningen. Så du fick mig att stanna upp och jag såg dig och jag lyssnade på ditt vittnesmål.

Genom min resa till helvetet där jag mötte djävulen och torterades under tid och mer tid förvandlades jag. Mitt hjärta av sten förvandlades till ett hjärta av kött och blod.
Jag kände känslor och såg människor på ett nytt sätt, i ett nytt ljus såg jag min omvärld.
Jag relaterade till mannen som satt där med sina trasiga smutsiga kläder. Lukten var stark från honom, hans hår skitigt och hans skor var två av olika sort.
Du var tydligt hemlös och jag kunde inte se någon chans till egen försörjning hos honom.
Då jag hade själv varit nära hemlöshet bara två månader innan förstod jag, jag kände igen och visste.
Jag var två veckor från att bli hemlös när jag genom ett slags mirakel fick en lägenhet som ett svar på min bön och min desperation.
Tacksamheten visste ingen gräns.
Ja, tacksamheten visste verkligen ingen gräns när jag insåg att jag inte blev en hemlös.

När man förlorat allt så växer ödmjukheten till och förståelsen blir stark för den som är utsatt. Så när jag såg dig var min sympati för dig ytterst närvarande.
Jag visste väl om hopplöshet och meningslöshet som ditt liv erbjöd.
Medan jag såg på dig hörde jag dig plötsligt tala.
Din spruckna röst ljöd tyst. Med låg stämma började orden komma. Jag fick skärpa mina öron noga för att höra din tysta berättelse.

Mannen berättade att han under många år mått dåligt. Ja, så länge han minns tillbaka hade han mått dåligt.
Han fortsatte med att han hade haft fru och jobb. Han hade även två barn. Men ingen ville veta av honom mer, alla hade lämnat honom.
Tårar rann för min kind medan orden kom och jag kände ett starkt medlidande.
Jag kände smärtan i honom starkt. Med smärta haltade berättelsen fram.
Hans tysta ord skakade om mitt inre, jag orden ekade inom mig som bruset från stora vattenfall. Alla hade vänt honom ryggen och han kände sig övergiven.
Övergiven är en brutal smärta. Den gör så ont att ingenting smärtar mer.

Han fortsatte haltande berättelsen med att han inte klarade av stressen från familjen. Pressen från jobbet hade slitit ner honom och sjukvården fanns inte där. När han sökte hjälp fanns ingen att få. Ja vid ett tillfälle hade vården till och med skrattat åt honom. Det var vid det tillfälle han berättade om att han varit misshandlad av den kvinnan han var gift med.
Han hade ingen tidigare historia av psykiskt dåligt mående så ingen trodde på honom.
Han hade aldrig medicineras eller utretts, så sjukvården berättade att det inte var fel på honom.

Nu tog berättelsen fart och den stapplande berättelsens pusselbitar ramlar på plats en efter nästa.
Mannen hade haft en sträng fostran av en principfast styvfar och jag hörde honom säga utan ord att han ofta misshandlats av sin styvfar. Ordet pappa fanns inte utan det var Far eller styvfar som användes. Hans riktiga pappa, en alkis, hade aldrig visat sin person i hans liv.
Han mindes även sin mormor som varit en dominant person som slagit morfar och spridit skräck runt sig. Speciellt hade han sett mormodern slagit hans mamma med psykiskt våld i många många år.
Dessa dominanta personer formade honom och lärde honom in i ett mönster, ett mönster som senare skulle visa sig förödande.
Naturligtvis passerade skoltiden förbi med bara misslyckanden.
Skolresultaten uteblev och så även vänskap. När tiden kom för flickor så uteblev även dom. Han var en person tydligen ingen gillade. Han förblev övergiven.
Men en tid kom när en kvinna valde ut honom, en kvinna som skulle visa sig vara en kopia på hans styvfar och hans mormor.
Han fångades in i någonting som kom att bli en dysfunktionell familj som bara ersatte den gamla dysfunktionella uppväxt han haft.
Hans roll i familjen blev dörrmattan där resten av familjen torkade sina skor. Hans roll var att bära skuld för allt, och skuld bar han. Ja, att bära skuld kunde han allt om.

Hans värdighet plockades av honom bit för bit. Han var ett delvis lagt pussel som över tid demonterades till bitar i små högar.
Han tillhörde en av de många tysta män som misshandlas hemma med såväl psykisk som fysisk misshandel.
I familjen rådde en stark lagisk kristendom, en avart av kristendom som mest kan liknas med församlingen i Knutby.
När hon valde ut honom var han redan troende på en gud. Hans tro var på en rättvis gud, en gud som var förlåtelse. Han trodde på en gud som var kärlek och trygghet.
Han trodde på en gud som skulle vara en pappa, den pappa han aldrig fick.

Men i den dysfunktionella familjen fick han lära sig att guden han älskade var en sträng psykopatliknande person som slog världen med eld och svavel. Han fick veta att gud var domare som var ute för att döma.
Hon berättade för honom att han tillhörde helvetet och var besatt av demoner. Ja av demoner var han besatt och hon skulle driva ut dom ur honom. Han sågs som oandlig och gud hade satt henne som herre i familjen och utrustat henne med speciella gåvor.
Han var en syndare i behov av bättring och för att bättras straffades han. Han fick lära sig att gud straffar de han älskar.
Men ingenting han gjorde var någonsin nog. Ingenting var nog.
Han gjorde allt för att blidka henne men det gick aldrig.

Han berättade om den gången när han kom hem från jobbet och det luktade parfym om hans jacka. Hennes ansikte förvreds inför hans syn. Hon vändes till ett slags vansinne och hennes hennes knutna nävarna small en efter en i hans ansikte. Hon skakade av vansinne och ansiktet förvandlades till någonting som kan närmast likna en demon.
Hon skrek och skrek att han förtjänade sin plats i helvetets eld. Efter denna reaktion förvisades han till husets rum för sopsortering där han fick sova några nätter till allmän beskådan. Skammen var fruktansvärd.

När hon tillslut tillät honom att komma in i hemmet var det med tydlighet om bättring. Gud hade sagt åt henne att hon skulle förlåta dessa snedsteg. Genom hans snedsteg skulle hon få känna hur gud kände när hans församling var otrogen mot gud.
Mannen som aldrig varit otrogen fick bära en otrohet för att hon sagt det.
Hon sade att hon han skulle vara glad och tacksam att hon ville ha honom för utan henne skulle han sluta sina dagar i ensamhet. Utan henne skulle ingen någonsin vilja ha honom mer, utan henne var han ingenting.

På liknande sätt straffades han många många gånger och han tog tyst emot.
Åren gick och dom blev många i antal. Ingenting tyckte ta slut. Det var ett hjul som bara snurrade runt och runt.
En dag tog dom slut och då blev han ensam och allt blev ännu värre. Allt blev ännu värre, jag värre än någonsin innan. Hade hon rätt? Han blev ensam och ingen ville ha honom.
Hon lämnade honom tillslut men kontrollen fortsatte och tyranniet visste ingen gräns.

Mannens ekonomin knakade och skapade stress inom honom. Han bar hennes skulder och tvingades börja om från noll. Allt av deras gemensamma tog hon och ingenting lämnades kvar. Ett tomt skal var han och lika hans nya hem.

Han lånade pengar och fick bygga upp en ny tillvaro för sig och barnen.
Han kämpade dag som natt med näsblod rinnande och ett blodtryck som var på dödlig nivå.
Han arbetade bort smärtan. Han tog på sig allt av arbete och sade aldrig nej.
Dag som natt slet han i sitt anletes svett.
Han var likna vid en skadad häst, en häst med smärta som springer fort, ja fortare än vinden för att slippa känna hur ont allt egentligen gör.
Det var ett starkt självdestruktivt beteende som pågick. Varje gång han stannade till var smärtan där. Den var intensiv som aldrig förr.

Mannen hade levt med svår ångest i många år, ja ända sen barndomen hade han haft svårt med andning och haft panik men det skulle ta 46 år innan han förstod. Han insåg att det var svår ångest och attacker av panik som han levt med sedan liten kille.
Trots upprepade försök till hjälp inom vården så hade ingen noterat hans problem.
Det var heller inte vården som upplyste honom.
Det var en insikt i själv som gav förståelse om detta,

Allt efter att tid passerade blev hans stora dilemma natten.
Nätter var ett likhetstecken med attacker av panik och tryck över bröst.
Han fick svårt att andas. Tankarna vändes till vånda och strax blev det morgon utan någon vila för den trötta mannen.
Han testade om och om igen med sjukvården för detta men utan något resultat.
Sömnlösheten tilltog för att tillslut helt utebli.
Trots detta förblev mannen tvingad att arbeta om dagarna och prestera. Barnen, hemmet och allt behövde hans funktion.
Allt blev till ett virrvarr av kaos som aldrig tycktes ha något slut.
Ingen lindring kom utan allt pågick, dag efter dag som blev till veckor som strax gjorde år.
Det var en cykel som inte såg ut att ha något slut. Men även detta kom till vägs ände.

Du berättade för mig att du tappade allt mening med din tillvaro. Allt övergick från mening till en grå massa av existens. Dina tankar blev mörkare och mörkare blev dom. Stressen från kraven utanför var massiva och rädslan för att allt kommer gå åt helvete var ständigt närvarande. Dun visste vart detta skulle leda men du vägrade att se. Du var på en mycket skrämmande smal, minerad väg. Vägen som skulle strax ta slut.
Du var rädd hela tiden för vad som skulle hända och vad kommer att ske när du inte längre orkar.

Ett sista försök med akutpsyk blev till en besvikelse. Där påtalade man att man hade med psykiskt sjuka att göra så du fick åka hem för att slicka dina sår och den gången stannade du på systembolaget för att köpa en kasse med starköl. Från nykterist till suput var nu ett faktum.
Med alkohol dämpades ångest och paniken uteblev. Dagarna gick och blev till veckor. Ölen öppnades många många nätter och och många många dagar förblev i ruset av alkohol.
Alkoholen hade varit hans räddare på samma sätt som det var hans fiende och hans blivande bödel. På något sätt visste han det men ignorerade för att kunna fungera en kort tid till och en kort tid till fungerade han.
Ensamheten tilltog mer och mer och han kände sig mer och mer övergiven. Inga vänner fanns. Saknaden av en flickvän var stor och vetskapen om att han nog var oförmögen att kunna ha en bra relation smärtade mycket
Han kände sig ensam och övergiven. Känslan var hemsk för mannen hade varit övergiven sen dag ett.

Han var menad att bli abort, en känsla och vetskap som smärtade inom honom i många många år. Ingen ville ha honom inte ens hans egen mamma tänkte han medan ölen sjunk ner en efter en.
I skolan var han en clown som aldrig uppskattades utan hamnade på obs-klass för att inte störa resten av eleverna, de fina vackra bra eleverna.
I arbetslivet var det lika då han alltid hamnade på en position av ansvar. Där i mellanchefsrollen i ensamhet kunde han känna sig trygg.
Han förblev mycket ensam och inbunden även om han utåt var han social och kunde föra sig.
Alkoholen fortsatte att intas och med ruset kom även förståelse och kunskap samt en stor portion av vemod.
Han visste att detta med alkohol inte var en lösning utan nått som skulle leda djupare ner i hålet men han hade samtidigt redan börjat ignorera det för att om jag ändå ska dö är det lika bra att jag dör i ruset av alkohol.
Han började bli mer bekväm med att dö och att lämna livet bakom sig.
I ruset av alkohol försvann paniken, stressen och oron.Även kraven försvann. Ja även religionens hårda styrning och de fängelsemurar som byggts upp av religionens krav rasade samman i ett nu.
Han var fri även om han var mer bunden på nått konstigt sätt.
Ett smygande självdestruktivt helvete växte fram och mannen förlorade mer och mer. Han stängde ofta av telefon dator och låste dörren för att försvinna in i dimman i 10-11 dagar. Där i en brottning med demoner genom nätter som blev dygn insåg mannen att utvägen var att dö. Att dö och aldrig mer finnas.

Han minns den där memen han sett om en val som var inramad och med den hemska texten. MISTAKE - ditt liv kanske bara är för att tjäna som ett varnande exempel för andra?
Han var bekväm med tanken att dö. Helvetet kan inte vara värre än detta helvete. Det är omöjligt.
Efter flera suicidförsök med besök på sjukhuset skulle nu plötsligt vården gripa in.
Nu ville dom på nått sätt tvinga honom att nyktra till. Tvingad till behandling och tvingad till åtgärder utan lösning sattes så en karusell i verket av ingenting. Som en barnkarusell på tivoli som går runt runt och runt men inte når någon destination snurrade denna karusell. Ingen lösning bara arbete.
Det var lagom sent då och han ändå inte ville ha någon hjälp som inte var hjälp utan nått annat.
Han blev vräkt och skulle ut på gatan. Den natten fanns inget kvar att dricka så han korkade upp en flaska T-röd och drack hela litern fast han redan druckit en hel flaska vodka. Ja en flaska vodka hade förtärts innan en liter rödsprit intogs och sedan lade han sig under täcket och väntade på att dö.

Men en brottningen med demoner tog fart den natten och en panik han inte innan upplevt stressade i hans kropp så han ringde till slut 1177 och pratade med en kvinna som på nått sätt lyssnade noga på hans berättelse samtidigt som hon kallade ut en ambulans. Dom pratade länge länge tills ambulansen och vårdpersonalen till slut kom och hämtade honom så hans liv besparas ännu en gång.

Nu kom så bussen tillslut. Jag lämnade mannen 48kr som var det enda medlen jag hade på mig och mannen som just vaknade till tittade på mig med konstig blick. En blick som varför? Vem är du? Varför ger du mig pengar?
Jag sade du är jag och jag är du. Jag berättade för mannen att han hade berättat sin historia om mig till mig och jag lyssnade utan något enda ord sagts och att jag förstod honom väl. Jag såg honom och han kände sig sedd utan att vi ens pratat ett enda ord. Mannen förstod ingenting såklart av det jag sade till honom men han nickade menande.
Jag såg i den hemlöse mannen spegeln av mig själv och kände ett medlidande med honom. Han är jag och jag är han. Vi är tillsammans i ett och även om vi aldrig träffats så delar vi livsöde.
Jag vet att han troligtvis valde några starköl för de 48kr jag lämnade honom hellre än en bit mat. Jag vet det men mitt hjärta vet även varför och förstår honom väl så jag gav med glädje mina fattiga 48kr som jag själv behövde den dagen för att få mig en bit mat. Jag ansåg det rätt att dela med mig av det lilla jag hade till honom. .
En sak i bibeln som jag gillar är orden behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Mannen tackade för slanten och jag tackade för att vi fick chansen att ses och vi önskade varandra en bra dag. Han log och de tre tänder han hade kvar syntes lång väg.
Medan vi avslutade kom andra för att kliva på bussen och de vägrade se mannen och en yngre flicka fnös åt honom.
Känslan av att inte vara älskad eller accepterad är hemsk. Jag vet den känslan. Ingen ville ha mig och ingen ville veta av denna hemlösa man heller.

Sensmoralen här är att om vi bedömer världen genom våra egna misstag och tillkortakommanden kan vi där i våra misstag se och förstå andra människor i sina misstag.
Vår värld kan bli bättre om vi kan se den genom oss själva först. Om varje tiggare hade en spegel framför sig kanske de som springer förbi skulle ha lättare att se den ensamma och utsatta som tvingas till ett helvete på gatan. Den ensamme tiggaren är du.