Du såg världen ljus i Herrens år 1933 i en by nära Ryssland, på den finska sidan, långt upp i norr. I ett hårt klimat föddes du, ett klimat där män var män och kvinnor var lika mycket karlar.
Yngst av sex syskon var du och du fostrades snabbt in i det finska vemodet.
När året slagit om för ettusen niohundra trettionio gånger och du just upplevt din sjätte årsvolta placeras du ensam på en båt med destination Sverige..
Ensam och övergiven stod du där och såg för kanske sista gången din familj. Du förstod ingenting. Varför överger man sitt barn tänker du.

Strax anlände den slitna båten till hamnen i Umeå. Det stod många människor och inväntade skaran av övergivna barn. Du snappades upp och placerades i ett barnlöst hem. En ny pappa, Officer Göran och en ny mamma, hemmafrun Ingrid.

Ett Krig växte fram i ditt land och i omvärlden runt dig allt medan du försökte greppa din egen verklighet.

Du levde som liten genom ett världskrig med alla plågor som det innebar. Du upplevde all världens stress och skuld fastän du var en liten oskyldig flicka.
Du var inte ett äkta barn i din nya familj utan blott en flyktingunge.
Paret fick strax ett barn till och det barnet särbehandlas medan du fick straffkommendering.
Men du var ändå glad för du hade mat för dagen och du levde. Men tårarna om natten smakade salt och saknaden efter mamma var smärtsam.
Frågorna varför mamma, varför? Svaren kom aldrig.
Tyst gråter du dig till sömns natt efter natt. Samlingen av dessa nätter blev många.

Strax växte du upp och redan som ung flicka var din känsla av självvärde mycket lågt. Du sökte såklart någonting att fylla tomrummet med men ingenting tycktes kunna med uppgiften. Som en blixt från klar himmel står han där, Börje, en man med färg och ton som såg dig. Han såg dig som ingenting var värd. Han såg dig som var ful, ensam och i allt en grå liten mus ingen vill ha.

Börje var en karismatisk Gudsman. Han hade svaren på alla frågor och erbjöd absolution med meningsfullhet i en grånad tillvaro.
Du var så lycklig Minna. Ja, lycklig var du och tänk att en stor man som Börje såg en enkel flicka som dig. Du, blott en finnunge som knappast hade någonting av värde för denna nations stolta män blev nu värd någonting. .

Du blev strax gravid och födde ert första barn. Där börjar helvetet om igen.
Du blev obetald hemhjälp som i allt förväntades vårda barn, baka, städa och hålla skenet uppe om den perfekta familjen.

åren gick och predikanten for land och rike runt för att sprida Guds ofelbara ord. Du fick 3 barn till och ni flyttade ofta mellan landets städer. Allt för att predika ut orden från Gud. Men bakom fasaden brann ett helvete. Det helvete som predikades av Börje i talarstolen erbjöd han i hemmet till dig och barnen. Du, finnungen som blev till en slav i mannens kungadöme såg på när barnen agades. Du såg på i rädsla för även du fick utstå mycket fysisk misshandel. Alla Börjes frustrationer tog han ut på er. Sex var när han ville och barnen skulle blott lyda, barnen tvingas lyda till hurraropen av anhängarna som ansåg Börje nästan som en gud.

Börje var verkligen älskad och respekterad samt stod ut som en särdeles bra person.
Men hemma slog han dig till lydnad och predikade helvetet för den som inte lydde och följde hans order. Du fick smaka många slag av knuten näve och som Pastor i kyrkan har han hög och du var låg. Barnen fick smaka på pisk och på utbrott av vansinne.
Det skulle dock visa sig att Börje även låg med många kvinnor. Ja med många kvinnor låg han på sina resor runt detta avlånga rike. Detta undgick inte att noteras även av andra och allt uppdagas tillslut.
Det som kunde blivit en upprättelse blev istället till ännu mer av helvete. När Börje inte mer får uppdrag att predika drabbas du än hårdare av såväl misshandel som hans skenande sexuella behov. Skiljas är synd så det är uteslutet. Ja om man skiljer sig så hamnar man i helvetet.
Undrar hur många gånger du längtat efter döden vid detta laget.
Ni var ett vackert par på kort men bakom den frysta bilden i svartvitt var det en misär av sällan skådat slag.

I panik kan du till slut inte ta mer utan du flyr med dina döttrar till okänd ort och lämnar Börje. Helvetet hade pågått i allt för många år nu men äntligen skulle det nu brytas.

Runt dig nu är det glada åttiotalet och allt är i rosa och fluff men runt dig är det sannerligen ingenting av glädje.

Du tvingas utan någon tidigare erfarenhet av arbete ta lågavlönade arbeten inom kommunen där du städar trappor och andra mindre givande arbeten. Allt för att försörja för dina nu fem barn. Det är en kamp få kan greppa. Du existerar knappast mer. Du är en fodervärd för de fem barnen som agiterar i hemmet. Ja, i hemmet sover du på en madrass på golvet i vardagsrummet. Du har ingenting av värdighet eller självvärde.

Ditt finska vemod och din smärta är stark. Ja så stark att det ger ton till hela din person.
Du använder inte ord ofta utan lever i tysthet, ja i en tysthet lever du och få hör dig yppa några ord. Man ser dig men ändå inte. Du finns men på nått sätt ändå inte. Du lever som en statist i andras huvudroller.
Dina döttrar är pappa upp i dagen och narcissismen blommar i familjen och dom när, ja dom när på dig, du är endast deras hatobjekt.

Du tror dig om ingenting mer utan lever från dag ett som dömd till en existens utan liv. Du är en rest av det som en gång kunde ha blivit men aldrig blev. Om nätterna gråter du när ingen ser. Ja du gråter i regnet för att dölja din smärta. Ingen får se den.

Du gillar att skriva, ja du skriver poem och noveller, ja du diktar och rimmar men bara när ingen ser och på papper som återvunnits av teckningar barnen slängt. Men orden är starka. Orden skulle fått varje skribent att baxna av häpnad. Men ingen ser och ingen läser dina ord. Du målar med smärtan och du målar av sorgen från livet som aldrig blev, från drömmarna som krossades och från saknaden av tryggheten som aldrig någon kunde erbjuda.
Där på pappret kan du leva ut och där i tankens värld är du fri och med orden målar du en värld du aldrig fick.
Du skapar med orden och där i friheten låter du orden förklara, berätta och leva, ja och som dom lever.
Tänk om någon, om bara någon kunde fått se dina ord. Vilken rikedom de kunde tillfört vår svarta lågfrekventa existens.
Istället efter varje avslutat pass av liv i bokstävernas värld tar du ditt alster och river det i bitar för att arkivera dom i en bruna slitna papperskorgen.

jag fick en gång del av dina skrifter. Jag skakade och håren på mina armar reste sig. Min själ revs i bitar och smärtan var så intensiv att jag knappt stod ut mer än ett halvt A4 .
Jag menade då att du måste gå med i en klubb för amatörförfattare.
Ditt självförtroende var inte där så det blev aldrig av. Du föddes i smärtan och du dog i den. Ingen mer får del av den nu. Det enda som nu finns kvar är ett blekt minne av dig.

Efter ett avslutat arbetsliv satt du ner trött och orkeslös och insåg att din pension inte var ens bidrag till liv, eller ett leverne som var värdig en äldre person. Med små bidrag hade du råd med hyran men inte mer. Du tvingas leva på blodpudding och annat som andra inte vill äta.
Några år till kämpar du med att panta flaskor eller på välvilligheten från barnens allmosor, allmosor som kommer under hån och hårda ord om att du måste skärpa upp dig. Barnens allmosor kommer med hån och ord där dom romantiserar och idealiserar sin pappa och beskyller sin mamma för allt. Ord av verbal misshandel. Det är mycket dyrköpta allmosor du tvingas acceptera. Gång efter gång i år efter år pågår detta. År där hela ditt liv rullar upp framför dig om och om igen.
Pappan hade tagit sitt liv tillslut vilken inte hjälpte dig. Då blev han en martyr och du fick bära skulden. Ingen har burit mer skuld än vad du kämpat med under ditt liv.

Tillslut orkar du inte mer utan du dumpas nu utmärglad till åldringsvården.
Där är du inte mer vad du en gång var. Den sena timmen har tagit det bästa av dig.
Jag tänker för mig själv tänk vad du kunde ha blivit? Tänk om, ja tänk om du fått en helt annan resa. En resa med spända vingar som kunde flyga högt över nejderna och leva i vindens turbulens för att sen dyka ner mot marken och landa. Jag drömmer om att du skulle blivit en underbar människa.
En människa som kunde uppleva och känna eufori. En person som säkert skulle hjälpt många och varit en varm famn som omslutit de i din omgivning. Alltid med mat på bordet och kaffepannan på. Korta samtal med mycket klokt innehåll.

Jag minns dig som den mildaste och mest timida personen. Du var alltid snäll och försöker alltid se gott i andra. Få till orden och sen till vrede. Alltid nickande och alltid med en blick av värme. Du gav av det du själv aldrig fick. Du kunde ändå ge fast ingen gav till dig. Det är en givmildhet man inte kan förstå.
Någon utan innehåll som ändå ger, ja som ger rikligt.

Där jag ser dig som en rest av det som var, sitter du och pendlar mellan dröm, verklighet och ett tillstånd som nog bäst beskrivs som svår skakande ångest.
Tårkanalerna kan inte längre ge några tårar. Dom är så välanvända att ingenting mer kommer.
Du vyssjar barn som inte finns, du pratar gallimatias om tider som aldrig varit med namn som inte är eller var.

En del påstår att du yrar i nattmössan och att du är senil. Jag tror du pendlar in och ut i drömmens land och att du är mellan verkligheten och alla dina alster av skrift.
Du existerar i ett skymningsland där du själv inte vill vara i denna verklighet men ibland ändå återkommer för att strax återgå till din värld på insidan.
Till drömmens land som är på ett sätt denna värld inte mer är.

Allt detta pågår medan personalen är olika vid varje möte och många av dom pratar inte ens ditt språk. allt eftersom tryggheten försvinner, så försvinner du in i din värld av dröm. Där i drömmen är inte verkligheten mer. Där träffar du samma personer varje gång och som talar ditt språk. Där är du trygg.
Tänk att levt i nästan 90år utan att känna någon trygghet eller fått uppleva kärlek på hela resan.
Tänker på orden ja men jag har inte varit i Auschwitz i alla fall. Jo kära vän, du har levt i det helvetet och många gånger värre under 90 år. Ändå stod du upp hela vägen.

Maten är inte heller bra. Men du är van att äta pannkaka utan sylt och att få två köttbullar med kall potatis.
Du är van att äta kall mat och att inte vara påkostad. Du är van att vara värdelös.
Värdelös kom du hit och värdelös lämnade du. Ensam kom du och ensam lämnade du. Allt medan barnen surar över att dom inte lämnades nått att ärva.

Du är värdelös och ingen kan påstå nåt annat. Från dagen du kom till dagen flög ut på evighetens öppna vidder var du värdelös.

Jag ser framför mig ditt leende när någon pratar om allas lika värde. Du kallade det allas lika värdelöshet för ingen har något värde mer än i sig själv.

Där jag ser dig vid klockan två händer någonting. Då börjar du vänta. Du väntar och hoppas. Ja du tror att dörren ska öppnas men ingen kommer. Ingen av dina barn kommer för att hälsa på. Du ropar och stressen syns. Gråten kommer hejdlöst men utan tårar. Jag känner igen det ångestfyllda skakandet.
Ingen hör, ingen ser skådespelet. Ingen har tid med dig.
Jag frågar varför hon gråter så och varför hon skakar så?
Men hinner knappt få ett svar innan personalen stressar in för att slänga in i henne en lugnande tablett så hon kan varva ner.

Personalet meddelar att hon väntar på sina barn, barnen som hon burit i sin kropp och som hon älskat, barnen som aldrig gett henne någon kärlek utan som lever sina egna liv och mest väntar på att hon ska dö.

Du hålls vid liv av tabletter och klarar inte ens att göra de egna behoven mer.
Du vill nu dö men får inte. Man kämpar i allt för att hålla dig levande. Till vilken nytta säger du. Släpp mig fri. Jag vill gå nu. Jag vill inte mer av denna smärta.

Så en dag i maj stannade ditt äntligen hjärtat och du fick lämna kroppens fängelse, du fick äntligen lämna platsen av det lågfrekventa helvetet vi kallar jorden, det helvete du varit rädd för hela liv lämnade du äntligen. Döden blev för dig en vinning.

Av 89år var det ändå ingenting som blev bättre. Livet fick aldrig en chans utan ensam övergiven kom du och ensam och övergiven fick du lämna. Du nådde aldrig det magiska strecket 90 men var på god väg dit så vi kan säga att du är erfaren på området att vara osedd.

Jag önskar att dina dikter och dina poem hade fått nå världen ögons och deras hjärtan, så att smärtan hade fått riva upp den hårda brända jorden i människans inre. Jag önskar att tårarna från dina miljoner tårar, ja tårarna du begravde i sidor av teckningar fått smälta ner i vår brända jordmån. Att det sen gro i jordmånen och att det kunde skapa någon förändring, en förändring som fått liv genom dig. Att din död kunde gro av ditt liv, till liv och lärdom för andra.
Tänk om framtiden kunde få dela ditt liv och göra allt bättre för oss. Tänk om barn kyrkor och kommun kunde dela. Ja tänk om vården kunna se och förstå.

Tänk om vi kunde ge bättre pension till den som lever och kämpar här i vårt land.
Ja du min kära vän som jag önskar att jag kunde hjälpt dig. Men vet att jag såg dig och att jag idag kanske än om det är försent vill sätta orden, sätta orden från ditt inre för världen som är kvar.
Jag ropar ut orden på hjälp som du tyst skrek i mång år men ingen hörde.
Skriver med dina tårar i ögonen och känner din smärta och din skam för den är i oss alla. Vi bär alla din skuld och vi är alla skyldig. Vi är alla du och du är i oss alla. Du lever ännu men genom mina fingrar denna gång.

Du är bara en av många många som aldrig fick chansen. Du visste inte om orden Kärlek, trygghet och omsorg. Istället fylldes livet med smärta otrygghet och vanvård. Ända till döden, ja döden på en vårdinrättning. Ensam kom du och ensam lämnade du men ekot av de hål du lämnar ekar i evigheten. Denna värld är tom utan din närvaro.
Jag hoppas att jag kan få ett leende nickande godkänt för denna återberättelse av ditt liv.
Tack fina du för de korta stunder vi fick!