Jag vill berätta för er om min vän Dan. Hans egna ord var att ingen är intresserad av honom då jag sade att jag ville skriva några rader om honom och hans liv. Jag skriver från hjärtat i brevform. Jag hoppas att du kan glädjas av Dans berättelse något.

Igår träffade jag dig igen min finaste vän. Jag blev så glad när du kom bakom mig och klappade min rygg och glatt sade: Hej grabben! Med en kraftfull varm ton hörde jag dig.
Orden och tonen jag så väl kände igen. Varm i hela kroppen vände jag mig om och såg dig. Det var nu ett tag sedan vi sågs och oron inom mig att du passerat har funnits där gnagande.

Du är född 1933 så nästa år fyller du 90 år. Du och din syster Britt har varit ett radarpar som jag fått äran att lära känna. Två jordänglar är ni som spridit värme och ljus omkring er, ja ni har verkligen berört många med er närvaro i våra liv.

Tragiskt nog passerade Britt nyligen och det förstår jag måste ha varit ett trauma för dig min vän.
Vi tog oss tiden att sitta ner i soffan på Erikshjälpen för att språka om livet. Tankar om vad som var, vad som är och ännu mer vad som kommer.
Du är inte blyg med orden och tar varje tillfälle i akt för att berätta om dig och ditt liv. Utsvulten på mänsklig närhet är du vilket tydligt märks. Du blir varje gång förvånad när jag tar mig tid för att samtala med dig.
Runt oss stannar tiden och världen. I en kokong sluts vi in. Jag låter mig slutas in i din närvaro och respektfullt låter jag dig flöda från ditt inre medan jag lyssnar spänt, ja jag känner mig som en pojke på läger när någon äldre villigt talar spännande berättelser.

Stunden är helig och som jag kommer sakna när dessa glimtar av himmelen uteblir en dag.

Jag vet det mesta om vart du bott, dina arbeten och livet från förr. Det var en annan värld du kom till än den som nu är. Du är barn av en annan tid och tiden som nu är, ja det är inte din tid. Jag hör om livet på 40-60-talet i Sundsvall. Det är som balsam. Människor brydde sig och alla engagerade sig i varandra på ett bra sätt. Man visste väl om vem alla var och visste man inte tog man reda på. Fattigt var det minst sagt. 4 barn mamma och pappa i en 2a.

Vi hade inte många saker och mat var det inte heller i överflöd. Men vi hade närhet och vi hade samvaro. Vi var sedd och lyssnad på. Man hade mer att göra men alltid hade man tid för varandra.
Medan din berättelse pågår känner jag en vördnad. Tänk att jag får lyssna på ett barn av den tiden. En person som levt genom dessa tider, tider av liv. Ja människan levde på ett annat sätt och det viktiga var att man var i gemenskap, i gemenskap med varandra. Världen var stor på den tiden. Ja stor var den. Stockholm var då lika långt bort som vad Kapstaden är för oss idag.
Hela livet var mellan dessa båda berg sade han och log.
Vi kunde allt och visste allt om denna lilla stad men inte mycket om omvärlden.

Jag frågar vad är den stora skillnaden nu och då Dan?
Han tänker till och säger idag finns man inte. Vi är inte människor mer.
Jag känner tyngden i orden. För jag sitter med en man utan smartphone och som inte ens har en dator hemma. Jag hör en man som har egen erfarenhet från alla tider från 1933 till 2022. Idag finns vi inte. Det är starka ord. Vi är inte människor mer. Vi är inte viktig längre. I en tid som nu, då orden om varje människas lika värde är vi i sanning helt värdelös.

Min följdfråga är om han ser mycket på TV?
Ja, säger han man har inget annat göra hemma. Men det är bara sporten jag orkar med längre. I övrigt verkar det mest vara propaganda och ljug. Vet du säger Dan. Jag röstade inte. Nej jag avstod för det är bara lögner och lögnare röstar jag inte på. Ingen där nere för min talan ändå. Lekstuga kallas Rosenbad.
Klokt svar igen. Jag förstår honom till 100%. Min vän är en klok vän. Jag älskar att höra hans kloka ord. Jag ser och förstår exakt hur han tänker och han har rätt. Han är så gammal nu att det går inte mer att lura honom.

Hur är det med benen frågar jag?

Åt helvete säger han. Det smärtar och gör ont hela tiden i hans ben. Hans höfter är slut och han vill inte äta så mycket morfin, någonting sjukvården mer än gärna skriver ut till honom. Sjukvården verkar älska att mata oss med morfin. Men man blir dimmig. Jag vill inte vara dimmig.
Jag frågar om han inte kan få någon hjälp på sjukvården. Med ett bestämt nej säger han att dom inte bryr sig. Han har fått höra i över 10 år nu att han kommer strax dö så det är ingen mening att kosta på honom mer.
Tänk att i över tio år få höra att man snart kommer dö. Det är verkligen konstruktivt av svensk sjukvård. Uppmuntrande och upplivande för själen att veta att någon mest väntar på att man ska försvinna. Man är ett problem.
Det lyfter verkligen en människa att veta att du är bara till belastning och vi väntar bara på att du ska dö.

Hur var det med Britt?

Jag ser tårar som formas i hans ögonvrå. Det var hans enda trygghet kvar här. Hon, född 1925 och ändå ett långt liv dog inte oväntat men hastigt och nyligt. Han fick inte ens vara med henne utan hon drogs från honom, ja, hon nästan släpades bort för att tvingas in på en sal för att arbetas på. Hon, som då var ganska virrig och utan stadig punkt förutom Dan fick panik. Han såg paniken i henne och de bilderna av hur hennes panik exploderade skapade in honom ett trauma. Jag ser smärtan i han och jag ser att han kämpar mot tårarna som kommer.
Man glömmer aldrig sådana minnen säger han. Det är inte humant hur man gör med människor. Vi är som maskiner.
Jag avbryter mina frågor om Britt. Han fick aldrig hålla henne i handen så jag spekulerar fritt och tänker mig att hjärtat eller lungorna börjat kollapsa och att man på nått sätt tvingar in henne i livräddande försök men varför fick aldrig Dan följa med? Hur kan man göra så med gamla människor?
Dan säger att det var bättre förr. Då dog man hemma och hade familjen nära. Jag känner intensiteten och tårar kommer på min kind.
Varför finns det inga stödpersoner som är utrustad för att vackert finnas där för oss i livets slutskeende? Varför ska vi som maskiner dö med en morfinpump i handen och springande sköterskor runt oss som stressad nästan hoppas att vi kan dö strax så dom kan fort placera in en ny person på sängplatsen.

Får jag skriva om dig Dan?

Ja det är klart säger han men han säger även att men vem skulle vara intresserad? Vem bryr sig idag? Nej, det var andra tider förr. Idag är det inte en bra tid säger han. Vi lever inte på ett bra sätt. Vi kanske inte hade så mycket förr men det vi hade var samvaro och vi hade människor som brydde sig. Det är ingen som bryr sig mer nu.

Jag förstår här att jag inte förstår. Jag önskar att jag förstod men det går inte. Jag kan inte förstå men jag förstår att jag inte förstår och det lilla jag greppar är att vår tid är långt ifrån en bra tid.
Även om jag som är född 1974 ändå varit med lite och kan relatera till en del så inte alls nära det han sett.

Det är sannerligen intressant att förstå att Dan som är utanför internet och sociala medier kan någonting? Att en människa som vi skulle kalla oinformerad kan nått? Tänk att hans enda källa till omvärlden är genom dagstidningar som vi vet är förljugna. En och annan nyhetssändning på TV kanske men i övrigt isolerad från omvärlden. Ja det är sannerligen intressant att all hans insikt och kunskap kommer från hans inre. Kanske är det just det som är hemligheten. Att inte släppa in så mycket utan att våga se det lilla man ser och släppa in det lilla man släpper in för att sen mäta det mot alla ens egna tankar. konklusionen blir då att nej samhället är inte bra. Han kommer fram till ganska precis samma saker som jag fast jag lägger i princip all min vakna tid på att studera på allt jag har tillgång till. Blir jag klokare? Knappast. Om jag inte ens kommit längre än en människa som endast förlitar sig på sina egna tankar kanske jag gör nått fel?
Det säger mig igen med kraft att jag behöver ännu mer tänka själv och lyssna mindre på alla andra. Tänker på Mark Twain som vackert sade att det är inte de saker i Bibeln jag inte förstår som oroar mig utan de saker jag förstår men inte lever efter som är oroande.

Vad händer efter livet Dan?

Jag ställer en avgörande fråga och en fråga jag med nästan lite darr på rösten vågar fråga en person som just förlorat sin närmaste och som själv är på upploppet.
Ja du svarar han. Hur vet man? Jag tror ingenting på kyrkorna men jag är kanske heller inte ateist. Vi får se sade han. Även här med eftertryck.
Det jag hör är att vi på den här sidan borde jobba med att hitta oss själva. Att leva och leva ut.

På denna sida borde vi göra det bästa av varje dag och vara mild med vår omgivning. Vi borde mindre söka meningen med livet och mindre lära oss allt av det ingen egentligen kan med säkerhet veta.
Det slår mig att det är väl typiskt människor att leva för morgondagen med fokus på gårdagen och planer på efterliv men att helt förlora denna dagen. Nuet, att vara i nuet och att leva här i denna sekund.
Samtidigt är Dan inte direkt oroad över att strax lämna. Han verkar nästan trygg med att vi alla går den vägen och nu är det min tur.

Jag sade till Dan att lyssna på honom är som att ta del av en bok med världens alla visheter. 90 år av liv ackumuleras till många kloka sanningar. Han ler och jag ser att han uppskattar verkligen vårt samtal.

Som summering måste jag säga att det jag tar tillvara på efter detta samtal är några små punkter.
Var tacksam för de du har runt dig. Barn, Djur, Maka/make, syster bror, mor och far. Ja det är dina trygga punkter och hur vi vårdar dessa relationer är av yttersta vikt. Man saknar inte kon till båset är tomt. Det är en tung fras. Varje sekund och varje minut, tick tack, tick tack, är en sekund mindre med de vi håller kär.
Nästa sak är tacksamhet. Att vara tacksam för de vi har istället för att söka efter mer. Att vara nöjd med det lilla, inte söka efter mycket. Den som biter efter mycket mister ofta hela stycket.
Att lyssna på sig själv tar jag med. Att meditera är att tänka. Att söka svaren inom sig själv, att avstå input från omvärlden. Det är den fasta vi behöver idag. Tystnaden är den största megafon som existerar. Tala är silver och tiga är guld. När vi söker svaren där inom oss hör vi exakt vad som är direkt från en ren källa. Vi är vad vi äter är en annan aspekt på det. Dricker vi från smutsiga källor blir vi sjuka. Endast den rena brunnen inom oss är den som ger liv och liv i övernog. Den källan som aldrig sinar och där livets vatten finns.
Tar även med att allt det stora alltid är i det lilla. Det är en universell spirituell princip att det som sker i det lilla är det som de facto är det stora. Vi lever i en värld där allt och alla ska se och bekräfta allt vi är och gör hela tiden. Kändisskap är nått man strävar efter och rikedom är mätt i pengar. En underlig värld som ersatte den mer sunda världen som var förr.

Tar även med mig att behålla mänskligheten. Att sluta avhumanisera människor. Vi gör det hela tiden. Med ord som invandrare är vi inte längre en människa utan ett problem. Med ord som vit man är vi ett system, en elak överhet. Med ord som feminist, vänstervriden eller andra ord som jag använder tar jag bort människan bakom och går emot en idé jag inte stöttar. På så vi kan jag behandla människan ganska illa. Jag är ganska duktig på att verbalt misshandla människor inser jag och känner mig skamsen. Jag är hemskt elak ibland när jag anser att jag har rätt.
Med en skam i kroppen lämnar jag Dan och tar noga tillvara orden och visdomen jag fått och tackar storligen för den stund tillsammans som vi fått.

Mina varmaste tack Dan till den vänskap vi har och de stunder vi får gång om sänder och vet att jag kommer sakna dig oerhört den dagen du lämnar oss. Jorden blir fattigare utan dig.
/din vän Micke.