Jag är ingen historiker, men ...

Utan den store vore
inte dagens Sverige vårt.

Dagen till ära har jag ägnat åt att läsa om vår forne legendar till konung, även om viss fakta kan bestridas och det finns olika perspektiv att ta hänsyn till så gör jag här ändock ett försök att beskriva och hedra våra förfäders konung.

För 428 år sedan sägs det att det föddes en man som kom att inspirera och påverka den svenska folksjälen, Norden, Europa och hela världen. Och för 390 år sedan dog han i slaget vid Lützen. Det var Gustav II Adolf, och i dag hissas svenska flaggan i hans minne och hans lynne fyller samtidigt vårat sinne.

Han var 16 år gammal när han tog över som regent från farfadern Gustav Vasas son Karl IX, under vad som senare kom att bli begynnelsen på stormaktstiden. I Sverige bodde vid den tiden något fler än en miljon svenskar i vårt avlånga land. Vi låg i krig med ärkefienden Danmark, samt Polen och Ryssland. Polen och Ryssland besegrades, Danmark slöts det fred med.

Gustav II Adolf är erkänd som en av världens främsta fältherrar, vars strategier och krigskonst kom att prägla och inspirera framtida krigföring. Han kallas därför ”den moderna krigföringens fader” och ledde ett tag Europas då genom tiderna största armé på över 150 000 man.

Han var inte heller rädd för att leda hären längst fram i ledet, till skillnad från andra nationers kungar som gärna stred i säkrare led längre bak. Adolfs mod och ledarskap blev sedan förebild för Sveriges framtida konungar, inte minst den legendariske Karl XII (Adolfs systersons barnbarn) och inspirerade hela nordfolket med hans lynne. Adolf var en sorts 1600-talets orädd vikingakung som seglade fram över marken i Europa.

Under det religiösa trettioåriga kriget stod kampen mot katolska krigshärar som försökte få länder att knäböja inför deras välde. De ville ha fortsatt makt över protestanter och ville inte att de skulle gå sin egen väg. Det handlade därmed om ett frihetens krig, snarare än ett religiöst motiverat sådant. Och är det något svear söker och kan strida för är det frihet, för vi känner alla till visan och vet att ”frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring”.

Katolikerna ville kuva de frihetliga nordtyskarna, och en armé på 100 000 man invaderade och segrade över våra södra bröder. Sverige kom senare till undsättning i det berömda slaget utanför byn Breitenfeld i Sachsen, norr om Leipzig. Det var Sverige och Sachsen med ekonomiskt stöd av Frankrike mot hela det Tysk-romerska riket och den Katolska ligan.

Innan stridens första kula skred till skott red Gustav II Adolf fram på sin häst framför sina män, tog av sig hatten och bad en bön om att Gud skulle hjälpa dem till seger och frihet. Hans valspråk som regent löd bland annat: ”Gud är med oss” (Gott mit uns).

Samma kväll låg 7 000 döda och 27 000 skadade på slagfältet av 35 000 fiender, samt 2 000 döda och 5 000 skadade av 18 000 svenskar. Konungen tackade Gud för den stora segern. Gustav II Adolf fick namnet Gustav Adolf den store, även kallad Lejonet från Norden.

Ungefär ett halvår senare stod det berömda och blodiga slaget utanför byn Lützen, denna gång sydväst om Leipzig. Dimman fyller landskapet och manskapet sjunger i kör konungens fältpsalmer inför striden som väntar:

”Förfäras ej du lilla hop,
Fast fiendernas larm och rop
Från alla sidor skalla!
De fröjdas åt din undergång,
Men deras fröjd ej bliver lång,
Ty låt ej modet falla!

Din sak är Guds: gå i ditt kall
Och i hans hand dig anbefall,
Så räds du ingen fara.
Hans Gideon skall än bli spord,
Som Herrens folk och Herrens ord
Skall manligen försvara.

I Jesu namn vårt hopp är visst,
Att de gudlösas våld och list
Ej oss men sig förstörer.
Till hån och spott de skola bli.
Med oss är Gud, med honom vi:
Och segern oss tillhörer.”

(Gustav Adolfs fältpsalm;
Verzage nicht, du Häuflein klein)

Väl i strid ser konungen med sin närsynta klarhet småländska ryttare behöva understöd, varvid han stärker dem med sin närvaro och sägs ha sagt: ”Följen mig, mina tappre gossar.” Han red mot strid främst i ledet på den nya hingsten Streiff och träffades av en kula i vänster arm. De möttes av ytterligare ett rytteri och konungen och hingsten blev träffade av ännu en kula i ryggen från tio stegs avstånd och han föll från sin sits. Men han hängde släpandes kvar med ena foten fast i stigbygeln tills han lossnade och stilla låg svårt skadad. Till slut var det bara Adolf och en trogen livknekt kvar i tumultet som uppstått.

Livknekten satte sig bredvid sin konung, de var omringade. Ryttarna frågade vilka de var. Betjänten teg. Konungen sägs ha sagt sina sista ord: ”Ich bin der Könige von Schweden!” (Jag är Sveriges konung!). En av ryttarna hugger värjan i betjänten, en annan den store i bröstet. Och kanske påminde han dem än en gång att ”ännu är icke äpplet moget” (att falla), för han andas ut och lever trots att han släpats i marken, skjutits i axeln så att benpipan spelar i vinden och ryggen visslar ståtliga toner med sin punkterade lunga.

Det hela påminner om Psaltaren 22:13 och vidare. För fienden spärrar upp sina gap, de skiljer hans leder, de lägger honom i dödens stoft, de har genomborrat honom och delar hans kläder mellan sig. ”Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld. Fräls mig från lejonets gap. Ty riket är Herrens, och han råder över hedningarna.” Och kanske minns han slutligen de psalmer som sjungits medan han vaggas in i nästa skede av livet när de avslutar dådet med en kula i tinningen och flyr innan svearna ämnar att rädda sin avlidna konung.

Men när han tog sin sista suck ”förlorade solen sitt sken” och svenskarna tog den mörka skyn som ett mäktigt tecken på att Moder Jord ”deltog i deras sorg”. Det var nu seger eller död som gällde för den stores soldater ville visa samma mod. Jag kan se framför mig hur det frambringade gammal tro och hur de tog fram sin björnsärk och ulvpäls och den nyfunna tron på konungens Gud. Kanske var nu även för dem ”Gud deras harnesk”, och kanske klingade konungens fältpsalm med mer klarhet nu. Beväpnade med glöden for dem fram i striden för sitt kall. Svenskarna, nordtyskarna och övriga likasinnade folk lyckades segra i slaget, fastän de fick betala ett dyrt pris.

Sverige var således en stormakt med en legendarisk konung som de för alltid skulle minnas, som hade friat Norden från de imperialistiska makterna. Han var en Nordens Alexander och inspiration för framtida Napoleon.

Sveriges suveränitet stod än en gång säkrad. Katolikerna var i stort sett besegrade i norra Europa, och även protestanternas och norra Europas frihet var säkrad för stunden. Därför firar vi i dag hans minne och almanackan pryder hans namn under Gustav Adolfsdagen. Femton år senare var det trettioåriga kriget officiellt över genom den westfaliska freden.

Konungen dog innan han lyckades uppnå sin dröm. Vad drömmen var är osäkert, men vissa menar att han ville förena alla protestantiska tyska förbund under Sverige, samt Danmark, Norge, Island och Färöarna under ett nordiskt rike, där han var kejsare över samtliga länder i Europas mäktigaste stat. Ett förenat Norden förankrat runt Östersjön.

För mig är denna dag och denna man en påminnelse om att våra förfäder har offrat blod för vår frihet, om det mod och den styrka vi besitter när vi sluter upp rygg mot rygg och strider mot våra fiender. Även vi måste vara beredda att offra något om vi ska strida för samma frihet. Annars är resultatet fångenskap och slaveri. Länge leve friheten i Norden!

Utan den store vore
inte dagens Sverige vårt.